UCC är ett av de senaste årens mest omdebatterade privata vårdbolag. Kliniken gick i konkurs knappt två år efter starten och omkring 40 anställda blev tvungna att söka lyckan på annat håll. Två av dem bestämde sig för att starta eget. Caisa Salmonsson och Anna Bredberg Kostov, intensivvårdssköterskor, tar emot på Resecentrum Vaccinationer. På väggen i den lilla kliniken hänger en stor världskarta.
– Uppstarten av UCC var första steget ut från landstingets trygga tillvaro. Nedläggningen blev som ett vägskäl. "Vad vill jag göra nu? Ska jag jobba i landstinget tills jag går i pension eller kasta mig ut, testa någonting annat"? säger Caisa.
Med hjälp av hennes pappa, husläkare som jobbat mycket på den Afrikanska kontinenten, drog de igång verksamheten.
Än så länge jobbar de halvtid och turas om att hålla öppet. De andra 50 procenten lägger Caisa på sitt sköterskebemanningsföretag. Anna är halvtid på intensiven på Akademiska sjukhuset, där hon, Caisa och många andra anställda jobbade före UCC.
– Jag tycker om intensiven. Men heltid är för tungt så det här en perfekt lösning, säger Anna.
Hon menar att konkursen tog hårt på alla men själv vill hon inte ha erfarenheten ogjord. Caisa håller med om att det var hårt men tycker att det har gett henne mer skinn på näsan.
– Utan de åren hade jag inte vågat starta igång ett eget ställe. Jag har ju upplevt det värsta tänkbara, en konkurs, säger Caisa och skrattar men blir snabbt allvarlig.
Hon tycker att tiden på UCC är oförglömlig och sorgen över det som hände finns kvar.
– Hit kommer patienten glad och går glad, här får man en spruta, inte cellgifter. Det är den största skillnaden, hinner Caisa säga innan dörren öppnas och en kvinna kommer in. De börjar samtala om sol och stränder och försvinner in i mottagningsrummet.
En annan före detta anställd vid UCC är Martin Kardell, också han intensivvårdsköterska. Tiden efter konkursen minns han som svår. Han valde så med tiden bort akutvården och är i dag simulatorinstruktör vid Kliniskt träningscentrum på Akademiska sjukhuset.
– Kärnan till många problem inom vården är att personalen inte får lära sig att arbeta tillsammans. Var och en är bra på en sak. Men alla är människor och kan begå misstag. Det är bättre erkänna det. Det jag gör nu är att lära studenter och vårdpersonal att jobba gränsöverskridande, säger Martin.
Han menar att det är den största behållningen från UCC – insikten om vad titellöst, nära samarbete kan göra för både anställda och patienter.
– Privat vård kan diskuteras men om vi nu ska ha det så var UCC ett väldigt bra exempel. Det har tagit ett tag att komma tillbaka och känna mening men det har blivit bra och jag kan känna glöd igen.
Hanna Eikman jobbade som sjuksköterska innan hon blev tillfrågad om att vara med och starta upp Cancerkliniken på Dragarbrunnsgatan. Bra minnen från UCC har hon många.
– Det var häftigt att få uppleva nybyggarandan, tron. Vi var alldeles fnissiga i början och kunde knappt tro att det var på riktigt. Vi kunde skapa det vi ville i en liten organisation, fria från traditioner och hierarkiska strukturer, berättar hon.
När UCC gick i graven såg hon det, precis som flera av sina kollegor, som en spark i baken. Hon började läsa till barnmorska, någonting hon länge velat göra.
– Så här i efterhand kan jag se att jobbet på UCC stärkte mig i min lust till yrket. Jag var ganska desillusionerad när jag hoppade på satsningen. I dag känner jag mig stolt över mitt yrke igen. Jag vill kunna ställa krav i framtiden och stå upp för patienterna.