En mÀnniska med en kamera var inget som skrÀmde rÄdjurskalven.
Det var en lugn fredag förmiddag i Salabacke. OmsÀttningen pÄ bilar vid GrÀnbystadens parkering var förmodat normal och i nÀrheten stod i vanlig ordning Vaksala kyrka och svalkade sig i skuggan.
Tyst och lugnt var det Ă€ven vid byggarbetsplatsen intill och... vĂ€nta, dĂ€r var det ju ett ensamt rĂ„djurskid â mitt pĂ„ byggarbetsplatsen!
Ja, det var en ögonbrynshöjande syn â men inte helt ovanlig om man frĂ„gar Uppsala kommuns viltvĂ„rdare.
â Vi fĂ„r ett gĂ€ng samtal per Ă„r som rör rĂ„djur som folk tror blivit instĂ€ngda pĂ„ byggarbetsplatser eller i liknande inhĂ€gnader. Men ofta finns det alltid nĂ„n öppning dĂ€r de tar sig in eller ut, sĂ€ger HĂ„kan Bolk, viltvĂ„rdare pĂ„ kommunen.
â Och sĂ„ kan de hoppa tvĂ„ meter högt sĂ„ det finns alltid nĂ„got sĂ€tt att ta sig ut.
HÄkan Bolk tror att det frÀmst finns tvÄ anledningar till att ett rÄdjurskid söker sig till en byggarbetsplats.
â Jag tĂ€nka mig att det finns nĂ„nting dĂ€r inne som de gillar. I matvĂ€g alltsĂ„. Men kan ocksĂ„ vara att de trivs med att det inte Ă€r sĂ„ mycket folk i den hĂ€r typen av inhĂ€gnader.
I det aktuella fallet torde det vara bÄda anledningarna pÄ samma gÄng. För rÄdjurskalven var inte sÀrskilt stressad över UNT:s nÀrvaro utan smaskade samtidigt pÄ lite noga utvalt grÀs i nÀrheten av ett stÀngsel pÄ bygget.
â Det Ă€r en ganska trivsam plats att vara pĂ„, sĂ€ger HĂ„kan Bolk.
Det blev grÀs med blommor till lunch för rÄdjurskalven.