Drygt en halv mil utanför Enköping, inrymt i en stor röd ladugård, ligger ett av Sveriges tiotalet smådjurskrematorier. Den egna kremeringsugnen för en kvarts miljon är redan inköpt, och nu väntar Martina Weber på Jordbruksverkets tillstånd.
– Det beräknas vara klart före månadsskiftet. Vi väntar bara på ett sista godkännande, säger hon.
I väntan på det har bilen sedan i somras åkt skytteltrafik till Linköping där hon fått kremera hos en kollega. Men snart är den egna verksamheten i gång och djur kan tas emot.
Vi får en guidning i hur ugnen fungerar och Martina Weber förklarar att man får välja om djuret ska kremeras tillsammans med andra, vilket kostar några hundra eller om man vill ha en enskild kremering, som är tre gånger så dyr.
– Man lägger djuret här, stänger luckan och trycker på start, förklarar hon.
En kremering tar mellan två till fyra timmar beroende på hur stort djuret är. Gång på gång betonar hon vikten av värdighet i hanteringen av djuret – allt från hur det tas om hand vid transporten från veterinären, till hur man förpackar urnan. Hon erbjuder även den som vill att få vara med på kremeringen.
De vanligaste djuren som kremeras är hundar och katter.
– Men kaniner förekommer ofta också, säger hon.
En del väljer att separatkremera sitt djur och få urnan, medan andra vill att askan strös ut tillsammans med andra djur.
– Vi har en jättefin minneslund ett stenkast härifrån, där vi både kan begrava urnan eller strö aska, säger hon.
På en bänk i rummet bredvid krematorieugnen förpackas urnorna – en i taget. I hyllan bredvid inslagningsdisken ligger en bunt silverstjärnor.
– De brukar jag klistra på kartongen så att det ska bli extra fint, säger Martina Weber.
Kan man vara säker på att djuren hamnar i rätt urna?
– Ja, vi är jättenoga med att märka alla djur som kommer in med ett nummer och en adresslapp. Om man vill får man även skicka med djurets leksak eller halsband som sedan följer med urnan tillbaka.
På sommaren är det färre som vill ha kremering eftersom det är betydligt enklare att själv gräva ner sitt djur.
– Men den här årstiden är det kremering som gäller om man inte vill spara djuret hemma i frysen, säger hon.
Men kremeringen är bara en del av arbetet. Den största biten handlar om att möta människor i sorg.
– Djuret har ju ofta blivit en familjemedlem och ett dödsfall innebär ofta en stor sorg, säger hon.
Hur ska man prata med sitt barn om att djuret har dött?
– Jag tycker att man ska vara ärlig och inte dra en vit lögn och säga att djuret sprang bort. Man får säga att djur inte lever lika länge som människor och låta barnen sörja sina djur.
Vad säger jämnåriga du möter när du berättar att du arbetar med djurkremering?
– Det tittar väldigt konstigt på mig, men de flesta är ändå väldigt förstående när man berättar hur det går till.