Hundens luktsinne består av 200 miljoner receptorer. Människan har mellan fem och tio miljoner receptorer, och kan med dem urskilja upp till 10 000 dofter. Hur många en hund kan känna är svårt att säga. Men man vet att de kan uppfatta betydligt fler dofter än vi, och i betydligt svagare koncentrationer. Den förmågan är något som vi använder i spår- och sökarbete.
En lukt är egentligen små, små partiklar av ett ämne i gasform, så kallade odoranter. När näsborrarna vidgas och luft dras in träffar partiklarna receptorerna som passar informationen vidare till luktcentrumet i hjärnan – vi uppfattar en lukt. I hundens fall upptar luktcentrumet ungefär en tredjedel av hjärnan, hos människan bara en tjugondel.
Genom att studera hundens ursprung – vargen – har man fått ytterligare pusselbitar till hur hundar använder sig av lukter för att kommunicera.
Lars Fält är etolog och har skrivit ett antal böcker om hundar och deras beteende. Han förklarar att det finns två typer av doftmarkeringar, en aktiv och en passiv. Den aktiva är när hunden rullar sig på marken, kissar på stolpar och bajsar.
Den passiva är dofterna den lämnar efter sig från kroppen – till exempel trampdynorna och från en körtel som sitter på svansen.
– Både genom de passiva och aktiva markeringarna kan hundar prata med varandra utan att mötas. Det är ett sätt att tala om att ”här bor jag” och förhindra att någon kommer in ovetandes på ens område, förklarar Lars Fält.
Markeringarna ger också information om kön, individualitet, hormonell status och en massa annat.
En vargfamiljs revir kan vara över tio mil i diameter. Ett område som de markerar med urinstänk, krafsningar, ylanden och andra spår. Även hundar kissar in sina revir, men i deras fall kan man tänka sig att de mer ökar trygghetskänslan med sin doft. Ett annat skäl är att tala om för andra hundar vem som varit där och hur dagsformen är.
Alla som har varit ute med en hund vet hur lätt den fastnar med nosen på olika fläckar. Ju äldre hund desto längre tid verkar doftanalyserna ta, kanske för att luktsinnet sakta blir sämre med åren, menar Lars Fält. Men trots att de flesta hundar ofta blir avbrutna i sitt luktande av stressade mattar och hussar, fortsätter de enträget att nosa dag efter dag.
– Det tyder på att motivationen är väldigt hög. Jag brukar låta dem få lukta färdigt och göra en analys ibland. Andra gånger avbryter jag – annars kommer man inte så långt.
Med nosen som verktyg
Hundar kommunicerar med dofter. Via nosen får de information om läget i kvarteret – vilka hundar som varit där och hur de mår.
Hundars förmåga att uppfatta dofter kan användas i jakt och för att hitta försvunna människor.
Foto: Tina Rencelj/Shutterstock
Könshormoner styr hundarnas beteende
En stor del av hundens kommunikation sker via feromoner som är ett slags luktburna könshormoner. De utsöndras från doftkörtlar som är placerade runt analen och könsorganen, i ljumskarna, öronen, i ansiktet och på svansen – den så kallade violfläcken.
Urinen ger information om tikens fortplantningsstatus och om hanhundens styrka och auktoritet.
Antalet doftreceptorer är detsamma oavsett om hunden har kort eller lång nos. Men i klimat där det är kallt eller varmt klarar sig hundar med lång nos bättre, eftersom nosen fungerar som en slags värmeväxlare. Den korta nosen kan göra att hunden inte blir av med vätska som kommer från lungorna. Vätskan blir då ett hinder för doftämnena.
Varför hundar rullar sig i illaluktande saker som djuravföring, kadaver och liknande, är än så länge en gåta för forskarna. Vissa anser att det är för att hunden vill dölja sin egen doft.
Luktsinnet har tre olika receptorsystem
Olfaktoriska-systemet – sitter längst in i nosen, här sker de flesta analyserna. Placeringen gör att det är skyddat för damm och andra skadliga ämnen.
Trigeminalis-systemet – är fördelat i stora delar av näshålan och har som främsta uppgift att reagera för starka och/eller stickande lukter.
Vomeronasala-systemet – ser ut som en liten blåsa i gommen bakom framtänderna. Genom att frusta, för hunden in doften genom munnen där systemet sitter. Frustandet och fnysandet är vanligt hos hanhundar som spårat upp en löptik.