Efter Knivsta går färden vidare mot Stora Älgboda och från en avtagsväg ser vi en ensam häst i en hage. Men här ska finnas fler. Annica Nevrell föder upp islänningar och bakom ett av husen finns en stoflock i en hage.
– Vi är ganska många hästägare som hänger på sajten Bukefalos och det har vi gjort i tio år. Vi känner varandra i själen och det var där idén om kalendern föddes, säger Annica Nevrell när vi slår oss ner i hennes stökiga vardagsrum.
Att städa eller sy gardiner är inte hennes grej. Från fem på morgonen till nio på förmiddagen kör hon buss och när hon kommer hem får hästarna hennes uppmärksamhet. Hon har tio islänningar som behöver skötsel. Unghästarna som ska säljas rider hon in själv.
– På sajten pratar vi om allt från hästar till religion och politik. När vi såg en film på Youtube med lättklädda damer och hästar, tänkte vi att det där kan vi göra bättre själva. Vi retade oss på att så många bilder i samhället är skildringar av kvinnor tolkat genom mäns ögon. Vi vill visa kvinnor på kvinnors vis och att det varken handlar om bullbak eller lullull, säger Annica Nevrell.
Kalenderflickorna är mogna kvinnor, flertalet mammor och hästägare, och den röda tråden i kalendern är sagotemat. Annica Nevrell tänkte först klä sig som mamma Knota i Hedenhösfamiljen, men gjorde i stället sin egen outfit av saker som fanns hemma. Hon tog fem kaninskinn som ändå bara låg i en låda och tillverkade en stenyxa av en trädklyka och några läderremmar.
Vad säger den utstyrseln om dig?
– Ganska mycket tror jag. Släggan är mitt favoritverktyg. Med den kan man påverka, säger Annica.
Bakom sig har hon en karriär som telecomingenjör och projektledare, en dansutbildning från USA och hästar har hon hållit på med så länge hon kan minnas, både som tävlande och domare. Bland annat deltog hon i SM för islandshästar 1989. Nu jobbar hon halvtid som busschaufför och är hästföretagare och stuguthyrare.
Inkomsterna från kalendern ska gå till välgörande ändamål. Gruppen funderade länge, men när någon föreslog Fistulasjukhuset i Etiopien tyckte alla att det var klockrent.Kalenderhjälpen 2011 har undertiteln ”Mammor hjälper mammor”.
Vi går ut på gården för att träffa Vindur, hingsten som hon valde att posera med för hans ovanliga silverfärg. Så fort vi kliver in i hagen kommer han fram till oss.
Alla hästarna går i lösdrift och de är Annicas vänner. Det är umgänget med dem, mer än att rida, som fascinerar henne.
– Jag tycker om att kommunicera utan ord med djur. Hästarna och jag har en överenskommelse. Jag ger dem mat och skötsel och de stannar innanför staketet. Min uppgift är att få fram välskolade hästar. Snälla hästar blir inte slagna. Att hästarna är trevliga är deras garanti för att få ett gott liv hos sina framtida ägare, säger Annica Nevrell och tar Vindur i hakskägget för att han ska ställa upp sig för fotografering.
Han protesterar inte men tröttnar så fort hon står still. När Annica rör sig följer han nöjd efter.