Birgitta Dahlberg öppnar ytterdörren till lägenheten på Kvarngärdet i Uppsala. Men ingen hund som skäller eller viftar på svansen syns till.
– Felicia är nästan blind och döv, hon hör inte när hon är inne i sovrummet, säger Birgitta Dahlberg.
Efter en stund kommer Felicia fram och nosar försiktigt för att hälsa. Hon är en 14-årig aprikosfärgad mellanpudel och ser oförskämt pigg ut för sin ålder.
Birgitta Dahlberg har räknat ut att Felicia är 100 hundår. Förutom nedsatt syn och hörsel, är hon vid god vigör, har fina tänder och äter bra.
– Jag lämnar in henne på klippning, massage och spa fem gånger om året. Sist sa personalen att hon har starka muskler och är vältränad. Men visst, snart kommer den dagen då hon inte finns längre. Jag vill inte tänka på hur det blir då, det känns jättejobbigt.
Birgitta hörde av sig efter förra husdjursreportaget i UNT som handlade om hur man väljer rätt hundras. Många väljer ras efter utseende och tänker inte igenom vad de ska ha hunden till. Det kan bli väldigt fel, menar Birgitta Dahlberg.
– Personligen tycker jag att pudeln är perfekt. Den fäller inte ett hårstrå och man slipper en massa extrastädning. Den passar särskilt barnfamiljer, gamla och personer med nedsatt rörelseförmåga.
Men det allra viktigaste, påpekar hon, är att ta reda på om det finns allergi i familjen. Man bör också tänka på hur mycket motion hunden kräver, kostnader för pälsvård och hur mycket tid man som hundägare är beredd att lägga ner.
Det finns de som borstar sin hund dagligen om för att få en ”fluffig” pudel.
– Men vi är inte så utseendefixerade så det blir väl en gång i veckan när hon ska vara extra fin. Och eftersom hon klipps kort behövs det inte mer.
Birgitta Dahlberg har passerat pensionsåldern men jobbar fortfarande extra som sjuksköterska inom psykiatrin och har flera andra uppdrag, bland annat som handledare, kontaktperson och avlösare. När hon jobbar lämnar hon Felicia ensam i högst fem, sex timmar. Sen blir det långa promenader, särskilt på sommaren.
– Felicia har ett par hundkompisar i området som hon hälsar på och blir glad av när vi är ute. Men tyvärr har nästan alla hennes gamla vänner gått bort.
När Felicia ska fotograferas utomhus, får hon hälsa på fotograf Rolf Hamiltons hund, en Jack Russelhona vid namn Bessie som suttit i bilen och väntat. De två damerna ryker genast ihop, Felicia skäller och beter sig som en atletisk unghund i stundens hetta. Birgitta Dahlberg ler nöjt och säger att Felicia har kvar energin. Hon är ändå 100 år och dessutom klarar hon en timmes promenad utan problem.