- Jag tycker att hundar är så fascinerande. De har starka personligheter och framför allt går det att lära dem så otroligt mycket.
Claudia Galli hör till de lyckligt lottade som fick en egen hund redan när hon gick i trean - en amerikansk cockerspanieln vid namn Mozart. Även om det mest var föräldrarna som tog hand om honom betydde han otroligt mycket, vilket inte minst blev uppenbart när han dog.
- Jag var otroligt ledsen. Ett år senare kunde jag fortfarande höra hur han kom mot dörren när jag kom hem, berättar hon.
Sen gick det några år. Claudia blev skådespelare och karriären tog fart. Samtidigt kände hon att något saknades, något verkligt. Hon och sambon Christopher började prata om att skaffa en hund. En kväll såg Claudia på nyheterna om en kvinna som hade 150 vanvårdade yorkshireterriers hemma och som polisen gjort ett tillslag hos.
- Det var fruktansvärt. Jag ringde direkt. Doris var bara tolv veckor då vi fick henne så hon hade inte tagit så stor skada.
I samband med att Doris flyttade in började ett verkligt hundintresse spira. Knappt ett halvår senare, på våren 2007 kom nästa hund - Kitty. Även den här gången handlade om en tik som behövde omplaceras. Från början agerade Claudia jourfamilj, men efter ett tag bestämde hon sig för att låta Kitty stanna.
Att Doris och Kitty är en del av familjen är inget konstigt för Claudia som inte drar sig för att kalla dem "mina barn".
- Jag säger alltid "kom till mamma eller gå till pappa" sen får folk tycka att jag är hur tokig som helst. Men jag håller inte på och klär på dem, sätter rosetter i håret och har barnkalas - där går gränsen. Däremot måste Doris ha en tröja på sig ute nu på vintern annars fryser hon.
Claudias engagemang sträcker sig längre än till att bara ha egna hundar. För en tid sedan utbildade hon sig till hundinstruktör och efter praktiken fick hon också jobb som det.
- Att vara skådespelare är som att leva i en låtsasvärld, som jag också gillar. Men jag kände att jag behövde något redigt och verkligt också, förklarar Claudia som snart kan titulera sig problemhundskonsult.
Nästa steg är att läsa till hundpsykolog. Redan i dag finns många mer eller mindre kända hundpsykologer så man kan tycka att den kvoten redan är fylld.
Men utan att nämna några namn säger Claudia att hon nog inte har så mycket gemensamt med dem och att hennes inställning handlar mer om positiv förstärkning än att banna hunden.
- Jag tycker att man ska träna hunden att vilja göra något för att det är roligt, inte för att den är rädd för att göra fel. Ibland kan man se hundägare som lyfter näven mot hunden som ryggar tillbaka, och det är det värsta jag vet.
Hon påpekar dock att man också måste få visa om man blir arg på sin hund.
- Jag kan absolut förlora humöret och man måste ju få säga ifrån till sina hundar. Ibland skäller jag på dem, och ibland skäller de på mig.