Bilar med hästtrailers rullar in på Kulla Vreta gård i kvällssolen. Ryttarna som kommit för att träna WE är förväntansfulla. Men först ska de bära hinder. På ridbanan står redan en tjur i trä redo.
– Jag tävlar i dressyr och WE är ett roligt komplement. Och min häst gillar det också, säger Katarina Löfberg, som kommit med sin svärdotter Louise Söderström.
De kånkar och bär. Hinder ska fram, allt från slalompinnar till kaffekoppar.
För Pia ter Bruggen från Tärnsjö är det första gången medan de övriga har tränat WE förut. Pia har den minsta hästen i gänget. Men det spelar ingen roll. Inom den här grenen kan alla hästar tävla mot varandra oavsett ras, benlängd och storlek.
– WE är en gren som sprider sig i Sverige, säger Charlotta Ingvarsdotter, som nu senast varit i Lyon och dömt i världsmästerskapen.
Hon är en av det tjugotal internationella domare som finns i världen.
– När det är internationell lagtävling ingår kofösning. När jag dömde i Italien föste man bufflar i stället för kor. Sedan kan det finnas levande djur i fållor i hindren. I Frankrike hade de gäss, men det kan lika gärna vara får. Eller grisar, som har en lukt som många hästar reagerar på. Men levande djur använder vi inte i Sverige av djurskyddsskäl.
Hindren är byggda för att efterlikna vardagliga situationer som hästar av tradition befunnit sig i. Till exempel har de använts i krig, som dragdjur, på tjurfäktning och i boskapsskötsel. En WE-häst tränas för att bli lydig, orädd, smidig och snabb, vilket inte minst är viktigt för momentet speed, då farten räknas och inte stilen. Charlotta Ingvarsdotter, som till vardags är dressyrdomare, tränare och själv tävlar, tycker att WE är ett lekfullt sätt att göra svåra saker med sin häst.
– Man kan göra piruetter och en massa galoppombyten utan att tänka på att det är avancerade dressyrrörelser. WE är en jättebra och ny nisch för ridskolorna. Alla kan vara med och tävla mot varandra och det är fart och fläkt, säger Charlotta, innan hon förklarar banans upplägg för deltagarna.
– Där borta ska ni ta koppen i höger hand, backa och samtidigt svänga runt pinnarna. Glöm inte bort att hålla lansen med tummen upp i handen annars kan ni bryta armen.
Och så är de i gång. Ekipagen klarar de flesta hindren men någon häst hetsar upp sig ibland. Det kan vara en ringklocka som skrämmer eller tunnan som lansen ska stickas ned i.
– Om man har en häst som reagerar med lite flykt och skyggar kan man rida i mindre och mindre cirklar in mot tunnan. Då vänjer de sig och förstår att det inte är farligt, förklarar Charlotta.
Helena Wiklund, som äger Kulla Vreta gård med sin make Curre Wiklund, har utvecklat grenen i Sverige.
– WE gör hästarna mindre flyktbenägna, de lär sig att fokusera på sina ryttare utan att bry sig om yttre störningar och det är bra för att öka säkerheten inom ridsporten, säger Helena Wiklund.
Först i fjol blev WE en officiell tävlingsgren inom Svenska ridsportförbundet. Då hörs en smäll när ringen trillar av lansen och slår i tunnan, men Louise Söderströms unga häst reagerar inte det minsta.
– Som familjesport är WE perfekt. Barn, vuxna och funktionshindrade kan tävla tillsammans på samma villkor. Och hästens genetik eller stamtavla utesluter ingen, säger Helena Wiklund.
Utifrån banan hörs frågan: Vill ni köra speed?
– Oh ja, ropar Ulrika Smith som är fälttävlansryttare och van vid högt tempo.
Och de andra vill vara med. De som förut tog banan i ett kontrollerat tempo ger nu järnet mellan hindren. Inte minst Columbus får visa hur snabb han kan vara. Pia ter Bruggen klappar om sin häst efteråt.
– Det var jättekul, jag kommer att fortsätta, säger hon och ögonen strålar.
Att köra nio mil för att träna WE en kväll är ingen match för henne som är nyinflyttad i Uppland och van vid avstånden i Norrland.