Junior, som blir 3 år i augusti, är en kavat och energisk kille som tycker att livet går ut på att leka. Men när vi hälsar på hos Björn Erlandsson, gäspar han stort och ser nyvaken ut.
– Han vaknade vid sju men nu har han tagit en förmiddagslur och behöver lite tid för att komma igång, säger Björn Erlandsson och kliar Junior under hakan.
Minnie, som också sovit en stund, pinnar raskt iväg över golvet och hittar en tygmus att leka med. Hon snurrar runt på golvet och försvinner in med musen under sängen. Minnie är två år och henne har Björn Erlandsson inte haft i mer än ett halvår. Hon omplacerades hos honom i höstas och har funnit sig väl tillrätta.
– Minnie hänger visserligen med på Juniors upptåg. Men helst sitter hon i famnen och blir klappad, säger Björn Erlandsson.
Han bor i ett studentrum med pentry i Flogsta och har sett till att illeranpassa sitt hem. Lite varstans ligger handdukar och filtar utplacerade för att illrarna ska kunna gosa in sig i något mjukt och fluffigt. Han försöker också hålla golvet rent från prylar och skor, annars kryper illrarna in i trånga utrymmen och gräver. Ömtåliga föremål måste också hållas borta, annars välter illern ut det. Och kommer de in i ett skåp eller en låda är det nästan omöjligt att ta dem därifrån.
En iller är därför inget för en barnfamilj eller någon som aldrig haft ett husdjur. De är vilda i leken, envisa och gillar att testa gränser. Det som krävs för att få en harmonisk iller är tid, kärlek och omtanke, menar Björn Erlandsson.
– Det är som att uppfostra en hund. Man måste vara konsekvent, belöna gott uppförande och aldrig straffa dem fysiskt om de gör fel. En del skaffar iller för att det verkar häftigt, tyvärr är det många illrar som måste omplaceras när ägarna tröttnat.
Med tiden har han lärt sig hur illrar ska hanteras. Men i början fick han prova sig fram.
– Det viktigaste för mig har varit att uppfostra dem till att inte bitas, säger Björn Erlandsson, som trots vissa förbehåll inte kan tänka sig ett bättre husdjur.
– Det är intelligenta och kommunikativa djur, man får mycket tillbaka när man umgås med dem. Vi brukar busa och leka tillsammans och de är jätteroliga att bara sitta och titta på för det händer alltid något kul när de är i farten.
Fördelen är också att man kan lämna en iller ensam hemma längre stunder än en hund. De ska inte hållas i bur och kan springa lösa hemma om man illersäkrat sitt hem. Och vill man, kan man ta ut dem på en promenad. Det brukar Björn Erlandsson göra. Då har han dem i sele och långkoppel.
Ibland blir det långa skogspromenader och då sitter Minnie i hans huvtröja och softar. Junior trivs bättre på marken och kilar runt bland kottar och barr. Han har till och med hittat en favoritplats i en skogsglänta utanför studentrummet dit han går för att gräva och rulla runt.