Är demokratin i kris?
– Demokratin utsätts just nu för ett allvarligt prov i olika avseenden. I stigande grad delar vi in varandra i ett vi och ett dem, utifrån religiösa och etniska linjer. Det är ett ingrepp i principen om alla människors lika värde. Konflikter blir allt mer svårlösta på grund av detta; det är sunnimuslimer mot shiamuslimer, buddister mot muslimer och nu tvingas massor av rohyingas fly från Burma. Samvetslösa ledare använder emotionella argument för att stärka sin makt. Även här hemma sätts grupper mot grupper.
– Jag skulle inte säga att demokratin är i kris, men att vi behöver känna vibrationerna i marken så att den inte kommer i kris.
Varför delar vi upp varandra i vi och dem mer i dag än tidigare?
– Det finns en osäkerhet om vägen framåt, så sökandet efter identitet blir viktigare för människor. Man samlas i den egna gruppen. Dessutom har vi the fear factor; rädsla för bland annat terrorism utnyttjas av extrema politiska grupperingar för att ytterligare stärka oron i samhället. Jag upplever att det finns mer rädsla i världen än vi haft på lång tid. Till det kommer kommunikationsrevolutionen, med korta och snabba meddelanden och nyheter som inte alltid faktakollas. Mobiltelefonerna gör också att människor ser hur bra man har det på andra platser, man får kunskap om orättvisan och då kokar det.
Du har ofta betonat språkets vikt inom diplomatin. Vad säger du om tonläget i världen i dag?
– Det är väldigt upphettat. Vi måste lugna tempot och den verbala upptrappningen och i stället sträva efter lugn diplomati. Vi har i dag en situation som kan utmynna i en kärnvapenkonflikt kring Nordkorea och då blir det än viktigare att hitta en lösning via dialog och politiska kontakter. Självklart måste man markera mot kärnvapenprov, men att ta till förintelsehot för att den andra partnern ska ge efter fungerar sällan. I Nordkoreas fall verkar det vara precis tvärtom.
FN får mycket kritik från olika håll för att bland annat inte agera i konflikter. Hur starkt är FN idag?
– Jag har själv uttryckt öppen kritik mot säkerhetsrådet som inte gav oss verktyg att avsluta kriget i Syrien. Realistiskt går det inte att avskaffa vetorätten som vissa länder har i säkerhetsrådet, men jag önskar att det skulle ses som ett stort misslyckande att lägga veto. FN måste reformeras.
Reformeras hur då?
– Bland annat arbeta mer förebyggande, öka kvinnors inflytande och minska byråkratin. Men man ska komma ihåg att FN är en spegling av världen som den är, och det är ingen vacker plats just nu. FN är allas vår organisation och den är så stark som medlemsländerna vill att den ska vara. Säkerhet kan vi bara få tillsammans. Sedan får vi heller inte glömma att FN med dess stadgar om mänskliga rättigheter visar världen som den borde vara. Vår dröm om världen.
Är världen en bättre plats om 30 år?
– Vi hänger på gärdsgårn ... vi har ju klimathotet, ett existentiellt hot mot oss som gör att vi måste gå i en mer hållbar riktning. Sedan måste vi lära oss att inte dela in människor i vi och dem och tro att vi löser konflikter på militär väg.
– Alla goda krafter måste mobiliseras för att vi ska ha en chans till en bättre värld. Det är allas vår uppgift att minska klyftan mellan världen som den är och världen som den borde vara. Det kan man göra både hemma och internationellt.
Men finns det några positiva tecken på att världen går åt rätt håll?
– Visst finns det hopp! Ett: att kvinnans ställning blir allt starkare. I Afrika, Asien och Latinamerika tar kvinnor över allt mer politisk makt och handel. Två: att unga börjar få ett större inflytande i beslutsprocesser och sitter med i fler parlament. Det är så bråttom med stora förändringar kopplade till bland annat klimatet att vi måste göra allt för att unga blir delaktiga. Många unga är oerhört frustrerade och har bristande tillit till politikerna. Tre: att utbildningsnivån har höjts kraftigt i världen. Allt fler får gå i skola.
Är du optimist eller pessimist?
– Då måste jag svara optimist. Om än en bekymrad sådan.
elin.sandow@unt.se