Historiskt Àr demokratin en nyhet i en vÀrld som har styrts av envÀldiga kungar, privilegierade överklasser eller religiösa auktoriteter. Den har befunnit sig under hot mÄnga gÄnger tidigare. Alternativa statsformer har presenterats som om valet av styrelseskick mest vore en frÄga om tycke och smak och inte pÄ djupet pÄverkade hela vÄr tillvaro.
Försvaret för demokratin har ibland en tendens att bli mer slentrianmÀssigt Àn genomtÀnkt. Det kan vara dags att granska nÄgra av de förestÀllningar om demokratin som vi gör klokt i att skaka av oss.
Den viktigaste av dessa Ă€r förestĂ€llningen att demokratins syfte Ă€r att lĂ€gga âallâ makt i samhĂ€llet pĂ„ ett och samma stĂ€lle, i hĂ€nderna pĂ„ majoriteten, eller pĂ„ âfolketâ. Men ett statsskick som koncentrerar makt pĂ„ detta sĂ€tt, vare sig det Ă€r hos en kung, en pĂ„ve, en ayatolla eller ett politiskt majoritetsparti Ă€r farligt. Demokratins motivering ligger i nĂ„got helt annat, nĂ€mligen i behovet av att kunna kontrollera dem som har makten, oavsett vilka de Ă€r.
Naturligtvis ska regeringsmakten i en demokrati utgĂ„ frĂ„n resultatet i fria val. Den som kan skapa majoritet för sina förslag, eller förhindra att det uppstĂ„r en majoritet mot dem, regerar â till dess att majoritetsförhĂ„llandena Ă€ndras. Men att en viss politik kan genomdrivas pĂ„ detta sĂ€tt betyder inte att samma politik alltid fungerar som det var tĂ€nkt.
Nya problem visar sig pÄ vÀgen, nya förslag kommer att lanseras. Det avgörande Àr inte vem som har regeringsmakten utan att den som har makten kan granskas, kritiseras och avsÀttas och att alternativ fritt kan presenteras. DÀrför förutsÀtter demokratin ett fungerande skydd för medborgarnas politiska rÀttigheter, oberoende medier som kan granska effekterna av olika beslut och ett oberoende rÀttsvÀsende. Det Àr just dessa institutioner som i dag attackeras av de styrande i lÀnder som Ungern, Polen eller Turkiet.
En politisk ledare kan manipulera valresultat, som sker i Ryssland, eller Ă€ndra författningen sĂ„ att han eller hon sitter kvar i det oĂ€ndliga. Men att vara president pĂ„ livstid, som Xi Jinping i Kina, betyder inte att man vet och kan allt. DĂ€rför handlar demokratikravet aldrig om ett visst partis politiska program eller en viss ledares förmodade förmĂ„ga utan om kontroll och politiska spelregler. NĂ„gon kan vilja upphĂ€va spelreglerna med hĂ€nvisning till vad man pĂ„stĂ„r att majoriteten just dĂ„ önskar â men demokratiskt Ă€r det aldrig.
Politiken i en demokrati Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis alltid provisorisk â den kan revideras i en öppen process utan att vi nĂ„gonsin nĂ„r fram till en helt definitiv lösning pĂ„ alla de problem som ett samhĂ€lle stĂ€lls inför. En beslĂ€ktad insikt Ă€r att demokratin i en viss mening alltid mĂ„ste begrĂ€nsa sig sjĂ€lv. Det finns tĂ€nkbara beslut som politiker aldrig ens bör övervĂ€ga att fatta.
Dit hör givetvis beslut som kan inskrĂ€nka minoritetens möjlighet att opponera och försöka bli majoritet i nĂ€sta val. Men det finns andra exempel: Det finns högernationalister som vill reglera mĂ€nniskors privatliv och till exempel förbjuda âblandĂ€ktenskapâ eller göra mĂ€nniskors rĂ€ttigheter beroende av deras religion eller etniska bakgrund. Det finns extremister till vĂ€nster som tror att höjden av demokrati Ă€r att alla beslut som fattas inom företag och organisationer förs över till statsmakten â alltsĂ„ planekonomi. Extremister av olika slag kan vilja upphĂ€va rĂ€ttsvĂ€sendets oberoende eller göra rĂ€ttstillĂ€mpningen till en frĂ„ga om politiska majoritetsförhĂ„llanden eller religiösa pĂ„bud.
För dem som har sÄdana idéer existerar inte frÄgan om vad som Àr rÀtt och fel. Den har redan besvarats en gÄng för alla av nÄgon politisk eller religiös ledarfigur.
För demokrater finns ingen sĂ„dan dogmatik, utöver övertygelsen om vikten av öppenhet och personlig frihet. Vi som hĂ„ller pĂ„ demokratin gör det inte för att vi tror oss ha svaret pĂ„ alla frĂ„gor â vi gör det för att vi inser att alla kan ta fel.
HĂ„kan Holmberg
Politisk chefredaktör