Historiskt är demokratin en nyhet i en värld som har styrts av enväldiga kungar, privilegierade överklasser eller religiösa auktoriteter. Den har befunnit sig under hot många gånger tidigare. Alternativa statsformer har presenterats som om valet av styrelseskick mest vore en fråga om tycke och smak och inte på djupet påverkade hela vår tillvaro.
Försvaret för demokratin har ibland en tendens att bli mer slentrianmässigt än genomtänkt. Det kan vara dags att granska några av de föreställningar om demokratin som vi gör klokt i att skaka av oss.
Den viktigaste av dessa är föreställningen att demokratins syfte är att lägga ”all” makt i samhället på ett och samma ställe, i händerna på majoriteten, eller på ”folket”. Men ett statsskick som koncentrerar makt på detta sätt, vare sig det är hos en kung, en påve, en ayatolla eller ett politiskt majoritetsparti är farligt. Demokratins motivering ligger i något helt annat, nämligen i behovet av att kunna kontrollera dem som har makten, oavsett vilka de är.
Naturligtvis ska regeringsmakten i en demokrati utgå från resultatet i fria val. Den som kan skapa majoritet för sina förslag, eller förhindra att det uppstår en majoritet mot dem, regerar – till dess att majoritetsförhållandena ändras. Men att en viss politik kan genomdrivas på detta sätt betyder inte att samma politik alltid fungerar som det var tänkt.
Nya problem visar sig på vägen, nya förslag kommer att lanseras. Det avgörande är inte vem som har regeringsmakten utan att den som har makten kan granskas, kritiseras och avsättas och att alternativ fritt kan presenteras. Därför förutsätter demokratin ett fungerande skydd för medborgarnas politiska rättigheter, oberoende medier som kan granska effekterna av olika beslut och ett oberoende rättsväsende. Det är just dessa institutioner som i dag attackeras av de styrande i länder som Ungern, Polen eller Turkiet.
En politisk ledare kan manipulera valresultat, som sker i Ryssland, eller ändra författningen så att han eller hon sitter kvar i det oändliga. Men att vara president på livstid, som Xi Jinping i Kina, betyder inte att man vet och kan allt. Därför handlar demokratikravet aldrig om ett visst partis politiska program eller en viss ledares förmodade förmåga utan om kontroll och politiska spelregler. Någon kan vilja upphäva spelreglerna med hänvisning till vad man påstår att majoriteten just då önskar – men demokratiskt är det aldrig.
Politiken i en demokrati är på sätt och vis alltid provisorisk – den kan revideras i en öppen process utan att vi någonsin når fram till en helt definitiv lösning på alla de problem som ett samhälle ställs inför. En besläktad insikt är att demokratin i en viss mening alltid måste begränsa sig själv. Det finns tänkbara beslut som politiker aldrig ens bör överväga att fatta.
Dit hör givetvis beslut som kan inskränka minoritetens möjlighet att opponera och försöka bli majoritet i nästa val. Men det finns andra exempel: Det finns högernationalister som vill reglera människors privatliv och till exempel förbjuda ”blandäktenskap” eller göra människors rättigheter beroende av deras religion eller etniska bakgrund. Det finns extremister till vänster som tror att höjden av demokrati är att alla beslut som fattas inom företag och organisationer förs över till statsmakten – alltså planekonomi. Extremister av olika slag kan vilja upphäva rättsväsendets oberoende eller göra rättstillämpningen till en fråga om politiska majoritetsförhållanden eller religiösa påbud.
För dem som har sådana idéer existerar inte frågan om vad som är rätt och fel. Den har redan besvarats en gång för alla av någon politisk eller religiös ledarfigur.
För demokrater finns ingen sådan dogmatik, utöver övertygelsen om vikten av öppenhet och personlig frihet. Vi som håller på demokratin gör det inte för att vi tror oss ha svaret på alla frågor – vi gör det för att vi inser att alla kan ta fel.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör