Det är fullt med publik vid Celsiustorget på gågatan och en av dem som uppträder heter Erika Ranhagen. Hon är 11 år och älskar att dansa balett. Det är kul att visa upp vad man kan, speciellt på Kulturnatten, men lite pirrigt också. Dansen sitter fint, men innan nästa nummer börjar ska kläderna bytas. Det måste gå snabbt, snabbt.
Hon hoppar så kvickt hon kan in i den ungerska dräkten, som har en korsettliknande överdel. En kompis fnittrar plötsligt till och Erika inser att dräkten sitter bak och fram. De två pucklar som ska efterlikna en byst sitter nu på ryggen. Musiken börjar. Det är för sent att ändra på dräkten.
– Det var bara gå ut och dansa med brösten på ryggen. Jag förstod ju att jag såg ut som Quasimodo och mina danskompisar hade svårt att hålla sig för skratt. Men jag drog på ett leende och dansade ändå.
Erika skrattar hjärtligt åt minnet och säger att det nog var en bra övning i att göra det bästa av situationen.
– Men sedan dess har jag blivit mer noga med att sätta på mig scenkläderna rätt.
Vi sitter i en svart soffa i ett rum på nedervåningen i ett brunt tvåvåningshus mittemellan Vaksalagatan och Salabacksgatan. Danspedagogen och koreografen Erika Ranhagen har hunnit fylla 28 år och sedan flera år är Uppsala Dansakademis lokaler något av hennes andra hem.
Hon ger intrycket av att vara en person med massor av energi och hon säger också att hon gillar att ha mycket att göra. Ögonen är pigga och hon formulerar eftertänksamt svaren på frågorna, ofta med ett avväpnande skratt.
Det är fortfarande en vecka kvar till kursstart för dansskolans cirka 1 500 elever och Erika har fullt upp med koreografiskapandet. Just den här måndagsförmiddagen har hon dessutom lett terminens första danspass med de nya gymnasieeleverna på Celsiusskolan och parallellt pågår repetitionerna inför den årliga föreställningen vid Resecentrum under Kulturnatten. Som danspedagog i framför allt jazzdans får hon räkna med en hel del kvälls- och söndagspass. Men lördagarna är i normala fall lediga.
Hinner du med allt?
– Jo, men det gör jag. Visst blir det långa dagar, men jag har ju världens bästa jobb och då klarar man av att ha många projekt i rullning samtidigt.
Men är det bra att jobba så mycket som du gör?
– Jag har filosofin att så länge jag tycker att det är roligt och att jag utvecklas både i det konstnärliga och i det pedagogiska, så kommer jag att fortsätta jobba mycket. Nyckeln har varit att jobba med många olika saker och att jag fått utveckla olika sidor hos mig själv. Men om jag vill skala av på arbetsmängden så kan jag göra det.
Har du fritid?
– Haha, ja, det har jag. Då är jag med mina vänner eller min familj. Eller så åker jag till min pojkvän som bor i Göteborg, säger Erika och avslöjar lite ursäktande att hon i sommar bara hade en veckas semester.
När Erika Ranhagen föddes på Akademiska sjukhuset den 10 maj 1989 var det blåsigt och inte mer än 13 grader utomhus. När den allra första Kulturnatten föddes i Uppsala drygt fyra månader senare var vädret bättre. De 37 olika arrangörerna, som stod för 96 olika programpunkter, kunde konstatera att lördagen den 23 september som tur var blev en härlig höstdag med temperaturer uppemot 20 grader.
Årets kulturnatt på lördag kan bli lika fin om man ska tro SMHI:s prognos en dryg vecka innan. I år kommer de uppskattningsvis 175 000 besökarna att kunna välja bland 600 programpunkter från cirka 200 arrangörer. Kulturnatten, som numera påstår sig vara Sveriges största, har blivit en folkfest som växt i takt med staden och dans är bara en av många kulturella evenemang som Uppsalaborna kan ta del av.
– Jag tycker att Kulturnatten är ett fantastiskt evenemang. Det är så mycket som händer under så kort tid på så många olika ställen, säger Erika Ranhagen, som själv uppträtt på Kulturnatten fler gånger än hon kan räkna. I år är hon med som arrangör för femte året i rad tillsammans med kolleger och elever från Uppsala Dansakademi.
– Efter våra föreställningar går jag alltid runt själv och försöker hinna uppleva så mycket som möjligt av Kulturnatten.
Erika Ranhagen började på Uppsala Dansakademi när hon var fyra år. När hon efter gymnasiet utbildade sig till dansare vid Danshögskolan i Stockholm insåg hon att hon hellre ville jobba som koreograf och pedagog. Och Uppsala är på många sätt rätt stad för yrket. Här finns ett stort och växande dansintresse och flera dansskolor som tillsammans har tusentals elever.
Det finns ingen egen professionell dansscen i Uppsala. Vad tycker du om det?
– Det är ju klart att ett Dansens hus som finns i Stockholm hade varit fantastiskt. Men vi har ju fina jättefina scener här också och vi jobbar utifrån de förutsättningar som finns.
Ni danslärare koreograferar väldigt mycket under ett år. Är det alltid roligt?
– Det roligaste med att koreografera är när man får jobba kreativt med relativt fria händer. Det är väldigt lyxigt att få jobba så när det finns ekonomi, en ensemble eller elever, träningssalar och tid. Men även med det som händer runt omkring scenen, alltså organisation och logistik, är roligt, säger Erika.
Under senare år har hon också varit projektledare för "Skapa dans", Region Uppsalas koreografitävling för unga, samt för Uppsala Dansakademis vårföreställningar på Stadsteatern.
Vad är det som är så speciellt med dans?
– Jag tycker att dans lämnar mycket upp till betraktaren och blir en personlig upplevelse. Dansen har en häftig egenskap genom att den kan locka fram känslor som man inte alltid kan sätta ord på, för ibland är ord överflödiga på något vis. Men man kan ju också titta på dans för att uppleva den fantastiska tekniken hos dansarna eller bara för att lära sig något nytt om en viss dansgenre.
Själv kan hon bli "knäsvag" av klassisk balett. Men hon gillar också att kolla in olika rörelsespråk inom andra dansstilar.
Finns det fördomar mot dans?
– Det är väl att det bara är för tjejer, men den stämpeln håller på att suddas ut tycker jag, säger Erika Ranhagen och hoppas att det dyker upp fler manliga förebilder inom dans.
– Det märks i attityden när man träffar barn och ungdomar och att fler och fler killar blir intresserade.