Ingen läkare gick till botten med Kristinas smärta

I fyra år bad Kristina Bergström om att bli ordentligt undersökt för sin ryggsmärta. Först när hon bytte vårdcentral blev hon röntgad. Då var det för sent.

Först när Kristina Bergström flyttade från Heby till Tobo och bytte vårdcentral remitterade en läkare henne till Akademiska sjukhuset där de upptäckte tumörer på njuren och binjuren.

Först när Kristina Bergström flyttade från Heby till Tobo och bytte vårdcentral remitterade en läkare henne till Akademiska sjukhuset där de upptäckte tumörer på njuren och binjuren.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Cancer2019-09-13 19:00

I sin lägenhet i centrala Tobo sitter Kristina Bergström i rullstol. Sju gånger om dagen och en gång på natten får hon besök av hemtjänsten. De hjälper henne upp ur sängen och in i duschen. De ger henne mediciner och ser till att hon äter sin mat. Hon saknar aptit. På kvällen får hon hjälp i säng. Ibland kommer ett läkarteam också.

– Jag stiger upp, äter och sover. Det är inte roligt när man vill vara uppe och gå och göra roliga saker. Jag har väldigt ont i höften, benet och ner i höger fot och jag har svårt att gå, säger hon.

I juli fick Kristina Bergström sin sista strålbehandling. Cellgifter är hon för sjuk för att få.

– Hon får en antikroppsbehandling i stället, men bara var sjätte vecka i stället för normalt var tredje, eftersom hon är i så dåligt skick, säger dottern Eva Hallén.

Hon sitter i soffan med en ipad i knät, inloggad på Kristinas journal på 1177. Utanför den öppna altandörren susar vinden i björkarna och under soffan gömmer sig katten Leo. På vardagsrumsväggen hänger barnens bröllopsfoton och i en bokhylla står bilder på barnbarnen. Fler familjefoton finns på väggen i köket.

Kristina Bergström bodde i Morgongåva när hon fick ont i ryggen och gick till vårdcentralen i Heby. Det var det första besöket av många utan att hon blev ordentligt undersökt.

– Jag fick än den ena tabletten, än den andra. De trodde det var den ena sjukdomen efter den andra, säger hon.

Bland annat fick hon diagnoserna artros och gikt och uppmanades att undvika rödvin och rött kött, som hon älskar.

Hennes redan höga sänka steg ytterligare och smärtan tilltog. Hon vädjade om skiktröntgen.

– Läkaren sa att det var för dyrt, säger hon.

I stället blev hon hänvisad till sjukgymnastik.

– Men sjukgymnasten sa: du har så ont så det går inte, berättar hon.

Hon åt mängder av Tramadol, en stark smärtstillande medicin. När smärtan bara tilltog blev hon alltmer orolig. Under fyra år gjorde hon återkommande besök på vårdcentralen i Heby och fick träffa en ny läkare nästan varje gång.

– Det kändes hopplöst. Jag tycker synd om dem som bor i Heby, säger hon.

För att komma närmare dottern och hennes familj flyttade hon till Tobo i juli förra året. Då gick hon till vårdcentralen i Tierp. Sänkan var fortfarande hög.

– Där sa läkaren "du mår inte bra" och skickade mig till Akademiska, berättar Kristina.

På sjukhuset upptäckte de tre tumörer på njuren och binjuren. Det blev operation. Efter en vecka skickades hon hem utan annan smärtlindring än alvedon på recept.

– De sa att de var rädda för att jag skulle bli beroende av Tramadol, berättar hon.

Det var i oktober förra året. Då hade hon ont i höften också.

Smärtan gick inte över, men hon försökte stå ut.

– Herregud, varför kollade de inte varför hon hade ont? Varför undersökte de inte om det var mer cancer kvar?, säger Eva Hallén.

På mors dag i maj i år kom familjen hem till Kristina för att gratulera.

– Då nådde det kulmen. Då hade hon legat i sängen i två dygn, grät och hade ont. Vi ringde efter en ambulans som körde till akuten i Tierp. Där sa en läkare att orsaken till smärtan var att musklerna dragit ihop sig för att hon suttit stilla så mycket, berättar svärsonen Jörgen Hallén.

På akuten i Tierp fick Kristina muskelavslappnande och smärtstillande medicin på plats. Läkaren höjde dosen på en medicin som stänger av smärtsignaler och gav rådet att gå ut och gå med gåstavar.

– Dagen efter tog sig mamma inte upp ur soffan. Hon hade så ont och bara skrek, berättar Eva Hallén.

Den här gången körde de henne i egen bil till Akademiska sjukhusets akutmottagning. Då upptäcktes fyra tumörer i ryggen och bäckenet och många små metastaser.

Efter en månad på sjukhus och en vecka på ett korttidshem kom Kristina Bergström hem till lägenheten i Tobo i början av juli.

– Jag känner att det här inte kommer att gå att bota. Hade de gjort rätt från början hade kanske allt varit helt annorlunda, säger hon.

– Frågan är om antikroppsbehandlingen fungerar och om metastaserna håller sig eller galopperar, säger dottern.

– Den som lever får se, säger Kristina.

Eva Hallén känner sig frustrerad och förbannad:

– Jag förlorade min pappa tidigt. Och snart är det mammas tur, bara för att läkare inte orkar ta sig tid att lyssna eller ta reda på vad det är för fel på henne.

Kristina Bergström har fått hjälp att göra en skadeanmälan till Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag. Avsikten är också att be Patientnämnden kontakta vårdgivaren.

På Heby vårdcentral är Olof Bengtson verksamhetschef. Han har inte hört talas om Kristinas fall men säger att det låter väldigt beklagligt. Han bekräftar att omsättningen på läkare är hög.

– Det stora problemet inom primärvården är rekryteringen av distriktsläkare. Vi är beroende av hyrläkare, säger han.

Hur påverkar det patientsäkerheten?

– Det är svårt att ge kontinuitet till våra patienter. Lär man känna sina patienter är risken mindre för att den här typen av händelser inträffar. Annars blir det hela tiden som nybesök, oavsett hur mycket man skriver i journalen.

Säger ni nej till att skicka patienter till röntgen för att det är dyrt?

– Nej, vi har inga restriktioner. Om det är motiverat skickar vi naturligtvis patienter på skiktröntgen.

Hur kan ni undvika att det här händer igen?

– Vi försöker betona att man ska skriva bedömningar, åtgärder och planering så noga som möjligt i journalen, svarar Olof Bengtson.

Ingen av de 13 läkare som Kristina träffade på Heby vårdcentral jobbar kvar och kan ge en kommentar.

Peter Asplund är verksamhetschef på Blod- och tumörsjukdomar på Akademiska sjukhuset. Han vill inte kommentera ett enskilt fall, men kan svara generellt.

Är det vanligt att cancerpatienter bara får Alvedon mot smärtan efter en operation?

– Det beror på typ av ingrepp och smärta och annan eventuell sjuklighet. Alvedon är ofta en del av smärtlindringen, sedan kan man behöva komplettera. Vår målsättning är att patienten ska ha fullgod smärtlindring, säger Peter Asplund.

I augusti fyllde Kristina Bergström 70 år. För drygt ett år sedan arbetade hon fortfarande, på ett gruppboende för intellektuellt funktionsnedsatta i Vänge.

– Jag trivdes med mitt jobb, det var roligt, säger hon.

Hon var engagerad i Lions, Röda korset, PRO och en trädgårdsförening. I Morgongåva sjöng hon i en kör och hon planerade att leta upp en kör i Tobo när hon flyttade dit.

– Man får vara glad för det man varit med om, säger hon.

Anmälan av felbehandling

En patient som upplever sig vara felbehandlad kan antingen kontakta vårdgivaren, som är skyldig att besvara patientens frågor, eller Patientnämnden.

Patientnämnden kan hjälpa till med att begära ett yttrande från vården. Utifrån svaret diskuterar de med patienten om det finns skäl att gå vidare till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

För att söka ekonomisk ersättning kan man göra en skadeanmälan till Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag, Löf.

Källor: www.lul.se, www.lof.se.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!