Efter övergreppet kÀnner familjen att samhÀllet inte varit mycket till hjÀlp. IstÀllet för att hjÀlpa dottern att ÄtergÄ till vardagen upplever de att kommunen och myndigheterna hÄller förövare om ryggen och lÀgger allt fokus pÄ dem.
â SamhĂ€llet borde kunna göra mer för att stötta, sĂ€ger mamman.
Hon sÀger att hÀndelsen inte bara pÄverkat dottern och hennes liv, utan hela familjen. BÄde syskon, förÀldrar och mor- och farförÀldrar.
â Det Ă€r hela familjen och vĂ€nner till oss som drabbas, alla lider ju, sĂ€ger hon.
I dag Àr dottern mest inne pÄ dagarna och trÀffar bara nÄgra fÄ vÀnner. Blickarna och ryktena blir mÄnga sÄ fort hon gÄr ut, och att komma nÀra platser som pÄminner om hÀndelsen gör henne direkt illa till mods. Mamman gÄr sÄ lÄngt till att stÀlla sig frÄgan om familjen ens kan stanna i staden, om de ska kunna mÄ bra.
â Vi har ju all fokus pĂ„ dotterns trygghet, och nĂ€r man inte fĂ„r hjĂ€lp blir det svĂ„rt att hitta tillbaka till vardagen, sĂ€ger mamman.
Pappan hÄller med och menar att det kÀnns som att de konstant motarbetas av samhÀllet.
â NĂ€r vi kontaktar myndigheter sĂ€ger de bland annat att det inte Ă€r deras skyldighet att informera om saker, att de inte vet eller att de inte kan pĂ„verka, sĂ€ger han.
â Det kĂ€nns som att de smeker förövarna medhĂ„rs, medan ingen tar hĂ€nsyn till min dotter. Det Ă€r förjĂ€vligt.