– Vi hade nog kunnat bostadsspara någon tusenlapp i månaden var åt barnen och snåla in på annat. Men det är inget vi velat, utan tycker att barnen ska göra en del själva, säger Johanna Trost.
Tre av Johanna Trosts och maken Jonas Franssons fyra barn bor kvar hemma i villan i Berthåga: 18-årige Elmer Trost, 12-årige Wilbur Trost och 10-årige Werner Trost. 20-åriga Eugenia Trost däremot har nyss flyttat hemifrån.
Johanna Trost fick – och tog – som tonåring ett stort eget ekonomiskt ansvar. Hon sparade pengar, vilket gjorde att hon kunde köpa en lägenhet i Uppsala -93. Det synsättet har hon tagit med sig som förälder.
– Vi har försökt få barnen att jobba extra från det de är femton sexton och spara pengar. Lite pedagogiskt sådär, att de ska lära sig tänka på att klara sig själva.
Eugenia och Elmer ställde sig i bostadskö när de var sexton, det tidigaste som går i Uppsala. I övrigt har familjen inte pratat så mycket om barnens framtida boenden. Om barnen pluggar tänker Johanna att de kan bo i en studentbostad. Om de jobbar kan de bo hemma ett tag och betala några tusenlappar för det, samtidigt som de kan spara pengar till en handpenning.
– Om det sedan behövs kan vi kanske backa upp och hjälpa till med bostadslånet, och så får de sedan betala tillbaka. Jag vet ju hur tufft det är på bostadsmarknaden, men tycker det är svårt att planera redan nu. Man vet ju inte vad som händer.
Hur länge får de bo kvar hemma?
– Några år efter gymnasiet. Men när de börjar närma sig 24-25 tycker jag nog att det är dags att hitta något eget.
Läs mer: en minoritet i Uppsala får låna till ett etta
Eugenia Trost tog studenten i våras och jobbade under hösten. Då fick hon betala 4 000 kronor i månaden hemma för mat och boende. I januari började hon plugga och flyttade i samma veva in i en kompis studentlägenhet i Flogsta.
– Det är skönt att inte bo hemma, men lite jobbigt att behöva köpa mat själv. Och toapapper framför allt, som man inte ens tänkt på behövs, säger hon.
Eugenia går i mammas fotspår och har sparat pengar ända sedan första sommarjobbet efter nian. Hon försöker ha minst 50 000 kronor på sparkontot, och kontinuerligt fylla på det.
– Jag har förstått från många att de inte har så mycket sparat, de har rest eller gjort annat för pengarna. Det känns lite töntigt att spara till en handpenning och det kommer väl ändå inte att räcka. Men det känns ändå bra att ha något.
Att bostadspriserna är så höga är inget hon egentligen funderat över. Hon har ju aldrig varit med om något annat.
– Det känns normalt att behöva ta ett rätt stort lån. Men jag känner att jag är privilegierad, både för att jag har råd att spara och för att jag nog kan förlita mig på att mamma och pappa hjälper till lite.