William Morris hade nog blivit rörd om han kunnat se Mikaela Lundh Baums trea på Svartbäcksgatan i Uppsala. Varenda tapet är från denne brittiske 1800-talsdesigners kollektion. Idel storblommigt.
-William Morris hör inte bara hemma på engelska lantgods, konstaterar Mikaela Lundh Baum.
Anglofil är hon sedan länge och hennes vurm för det brittiska förstärktes av ett års studier i Wales, som också gjort sina avtryck i hemmet. På pianot står en stor inramning av det walesiska alfabetet, illustrerat med små bilder. Och på den äktenskapliga bädden samsas Morriskuddarna med två kuddar med drakar från den walesiska flaggan.
De walesiska kuddarna är fiffiga, för på ena sidan har de ett liggande mönster och på den andra ett stående. En annan smart sak i sovrummet är garderoben med skjutdörrar, tapetserade med Morristapeten Trellis. Den tapeten hade William Morris i sitt eget sovrum på Kelmscott house där han bodde. Förr var sovrumsgarderoben en alkov. Där stod en soffa som Mikaela Lundh Baums morfar alltid sov middag i. Ja, för i den här lägenheten bodde hennes morföräldrar. De köpte den 1944 när det mörkrödrappade huset med små vita balkonger alldeles intill Fyrisån var nybyggt. Sitt första levnadsår bodde Mikaela här med sin mamma, tills de fick en egen lägenhet i grannporten. Därifrån kunde hon kila över till morföräldrarna genom källaren.
- Mormor var min bästa vän. Jag känner mig lyckligt lottad som bodde så nära henne, säger hon.
Mikaela Lundh Baum är föräldraledig socionom och bär en knubbig och glad unge på armen, Lily nio månader. Ytterdörren öppnas och snart treåriga Julius kommer hem från lekparken med pappa. Pojken sprallar runt i hemmet med mycket energi. När han ska visa sin favoritplats springer han in i sitt rum och pekar på sängen. Även hans rum har storblommiga Morristapeter.
- Ett barnrum behöver inte ha bilar eller ballonger på väggarna. Den här tapeten är fantasieggande, vi plockar blommor från den när vi berättar godnattsagor, säger Mikaela Lundh Baum.
I Julius rum står ett vitmålat klädskåp, där först hans mormors och sedan hans mammas barnkläder hängt en gång i tiden. Här har mycket gått från generation till generation, både möbler och föremål.
- Det känns speciellt att bo i mormors lägenhet, som om hon fortfarande finns kvar lite grann, säger Mikaela Lundh Baum.
Hon plockar fram ett fotoalbum och bläddrar fram ett svartvitt fotografi på mormodern med sin ettåriga dotterdotter i knät. De sitter bredvid balkongdörren i vardagsrummet, på en stol som fortfarande står kvar i rummet fast nu vid matbordet framför eldstaden. Där matplatsen var tidigare står nu en inbjudande soffa som paret Lundh Baum enades om direkt när de såg den. De har lika smak och kommer lätt överens om inredningen. När mormor flyttade till ett äldreboende köpte Mikaela Lundh Baum lägenheten och blev sambo med Björn. Nu är de gifta. Bröllopsfotot står på pianot och visar att ärmarna på bröllopsklänningen är sydda i Morristyg. Direkt när de flyttat in renoverade de alla rum, dessvärre utan tanke på framtida barn. Nu känns det opraktiskt utan badkar, med bara en ho i köket och små vitvaror. En rymlig hall är centrum. Där fick ett klädskåp ge vika för en hatthylla för att skapa mer rymd. Halva hallgarderoben blev duschhörna i badrummet. På frågan om de har några goda råd till andra som ska renovera svarar Björn Lundh:
- Att ta ett rum i taget och avsluta ett projekt innan man påbörjar nästa är inte så tokigt.
Mikaela Lundh Baum tillägger att man inte ska ha för bråttom.
- Vi hade det ändå, men jag kände ju lägenheten utan och innan.
En kort period bodde Mikaela Lundh Baums gammelmormor här också, så barnen Julius och Lily är femte generationen som bor här. Mikaela kallar lägenheten för en släktgård i miniatyr. Morföräldrarna levde här med tre barn och hade ibland inneboende. För familjen Lundh Baum känns 70 kvadratmeter litet. Trots de starka känslomässiga banden gror tanken på att flytta till något mer barnvänligt.
- Inte bara för att det är trångt, utan också för att kunna ha en trädgård och inte behöva oroa sig för ån och trafiken. Och så vill vi ha närmare till båten i Skarholmen, förklarar Mikaela Lundh Baum.
För henne blir det dock ett stort och svårt beslut att lämna släktgården, men inte på grund av pliktkänsla betonar hon, utan för att den är så fylld med positiva känslor och minnen.