Vem skulle få designa folkhemmet?

KRÖNIKA. Som vi satt på restaurang Pelikan i Stockholm en sen kväll i ett försök att förtränga den djävulska januarigråheten, medelst trösterik köttbullepyramid och undflyende samtalsämnen påeldade av ett par Sam Adams-ale, kom vi in på det här med diktatorer.
De har ju en tendens att framstå i en något dubiös dager, diktatorerna. Tvivelaktig moral, storhetsvansinne, skrupelfria maktmissbrukare på det hela taget.

Men de har också (inte minst i en svensk januari då det eländiga gråmurret tynger nackar och gnager sig in under huden på folk) ett otvetydigt underhållningsvärde, om vi begränsar oss till deras estetiska preferenser. Det var i den häraden som vår diskussion sköt fart, med utgångspunkt i Peter Yorks bok "Hemma hos diktatorn" (med originaltiteln "Dictator style", utgiven på svenska av Norstedts). Även om den kunde ha utförts smartare så är det naturligtvis en briljant idé att göra en generöst illustrerad inredningsbok som presenterar diverse dikatorers hem och överdimensionerade smaklöshet. I händerna på ett dylikt All Star Team - Ceausescu, Franco, Amin, Mussolini, Hitler, Noriega, Marcos, Stalin? - får ord som "pampigt" helt nya innebörder i skenet av kristall, leopardskinn, byster, elfenben, fejkade fresker och ett ogenerat självförhärligande.

Men, konstaterade vi när mustiga brygder och rårörda lingon började tina våra hjärtan, det kan ju faktiskt vara skönt på ett rejält och icke-tjafsigt sätt att ha en tjomme däruppe i toppen som styr upp hela klabbet. I alla fall om vi håller oss kvar inom områden som inredning, design och arkitektur, och förutsatt att diktatorn har lite känsla för feeling.
Ta en sån som Oscar Niemeyer till exempel, den nu 100-årige kommunistiske superarkitekten som fick i uppdrag att enväldigt uppföra en helt ny huvudstad i Brasilien. Presidenten Juscelino Kubitschek de Oliveira fastslog mottot att här, mitt i ingenstans, skulle skapas "fifty years of progress in five years". Så blev det. 1955-1960 grundlade Niemeyer det modernistiska mästerverk som kallades Brasilia. Det är fortfarande värt all fascination och listat som världsarv av Unesco.

César Manrique var ett annat namn som virvlade upp i ölhallens kakafoniska brus. Människan räddade mer eller mindre ensam Lanzarote undan chartergettoexploatering genom direktiv för hur det får byggas på kanarieön: max tre våningar och en färgskala för exteriörerna som bara innehåller grönt och brunt förutom det bländande vita. Hans egna byggnationer är extraordinära, insprängda i berg, utformade i grottor, oavkortat i samförstånd med naturen.
Att ge resurser och handlingsfrihet till rätt person är alltså ingen dum idé.
Denna slutsats formulerades lagom till ostarna och portvinet och ledde raskt vidare till frågan om vem vi själva gladeligen skulle skänka designdiktatorisk status med makten att få fason på saker och ting här i världen helt efter eget huvud.
Marc Newson var Kristians kandidat. Newson har ju bevisligen gjort allt från kapsylöppnare och fåtöljer till flygplan och hela stadsplaneringar med konsekvent egensinnig stilistik, så han är perfekt för rollen.

Det här var minsann en knepig utnämning som behövde smältas längre än getosten, men slutligen kontrade jag med Jasper Morrison. En smula fegt kanske, men britten behärskar allt - ölflaskor, soffgrupper, spårvagnar... - och hans kombination av förnuft och förfinad enkelhet känns mer slitstark än Newsons galnare cocktail av "space age" och surfer dude-modernism.
Därpå drog vi ner skalan och frågade oss vem vi skulle ge fria händer att rumstera om i våra respektive hem. Kristian gick på knock med brudarna i Front, medan jag förlitade mig på arkitektbyrån TAF.
I förvissningen om att vi härmed dragit upp riktlinjerna för en bättre värld njöt vi en sista smutt sött vin från Porto, och med ens skönjdes en öppning i det stora grå.