Utskällda hus blir värdefulla
Vem älskar ett betonghus från 60-talet? Fler än man tror kanske, och ofta hyresgästerna själva. Nu avslöjas den dolda skönheten och kvaliteten hos Uppsalas nyare byggnader.
Gränby, Bruno Liljeforsgatan.
Foto: Pelle Johansson
Och den som betvivlar att dessa hus kan väcka entusiasm kan alltid lyssna till Upplandsmuseets antikvarie Marja Erikson. Tvärt stannar hon framför en sliten entrédörr i Gränby:
- Titta så fin. Så enkel i formen men ändå så noggrant och funktionellt utformad. Det är riktigt bra, säger hon bestämt.
Likadant kan det låta om släta betongfasader och enkla tegelhus.
I drygt ett år har hon och förre bibliotekarien Ingemar Ehlin kartlagt bebyggelsen som ritades i 50-, 60- och 70-talens Uppsala. Redan då växte staden så planerna sprängdes. Befolkningen fördubblades, den bebyggda ytan nästan tredubblades.
Tillsammans har de sökt fakta och besökt bostadsområden, kontorshus, skolor, institutioner och nationshus, från Gottsunda och Sunnersta i söder till Nyby i norr. Till slut fanns över 6000 fotografier i deras kamera. Nu har allt gallrats och resultatet samlats mellan bokpärmar i en ny skrift. Bakgrunden är att kommuner och regioner börjar dra i handbromsen, för att bevara också dessa byggnader, som sällan ansetts särskilt värdefulla.
Lite nostalgi
Det är ett ovant urval. Glöm Domkyrkan, Vasahuset eller villorna i Kåbo, de platsar inte här. Här är det fyrkantiga tegelhus, plåtfasader eller betonggrå byggnader som värderas.
?En mäktig tegelvolym, kompromisslös i sin enkelhet? - så lyder omdömet om kontorshuset i tegel vid Storgatan, snett emot nya Resecentrum, ritat 1972 av Uppsalaarkitekterna Matell & Nordström. Vid Stora Torget och gågatan är det inte de få gamla husen som uppmärksammas, utan 60-talets betong- och tegelklossar. Visst går det att gråta blod över de försvunna villorna och jugendhusen, men den nya skriften har liten plats för nostalgi.
När författarna själva får välja några favoriter från decennierna börjar de vid SEB:s bankhus på Kungsängsgatan i centrum.
- Ett hus fattigt på detaljer, precis som många andra från den här tiden. Men det fanns en baktanke, det ritades för banken och skulle uttrycka tyngd, styrka och förtroende, berättar Marja Erikson.
Knorr över förändringar
Undervåningens svarta sten står för tyngden. De två våningarna är i höjd med de låga äldre grannhusen söderut. Ovanpå vilar den indragna övervåningen, med fasad av grå skivor, tegel och glas.
- Titta vilken fin kontrast mellan den tunga stenen härnere och den lätta överdelen, säger Ingemar Ehlin, men knorrar samtidigt över att ett ursprungligt hålrum som löpte längs fasaden fyllts igen och slätats över.
Och det har knorrats en del under arbetets gång, förstår man, åt ändrade detaljer och ombyggda hus. Ett syfte med hela projektet är att motverka alltför drastiska förändringar.
Lätt att säga när det gäller gamla gods och gårdar, mer kontroversiellt för betonglängor med platta tak.
- Men vårt mål är inte att sätta stopp för all förändring av dessa hus, utan att få upp ögonen hos alla inblandade för vad som förloras vid en ommålning eller tillbyggnad, säger Marja Erikson.
Livfullt i Gränby och Gottsunda
På gården innanför Bruno Liljeforsgatan åker barnen pulka. Gårdarna ger särskilt hög kvalitet åt boendet här, anser inventerarna. Men det finns mer. Ingemar Ehlin talar med värme om den sammanhållna men ändå varierade arkitekturen på
de korallröda husen. Små detaljer och variationer skapar liv i en fasadlänga som annars vore stel och stum.
- Området har oförtjänt dåligt rykte. Titta så fint slammade fasaderna är, med tunt puts så att teglet bakom lyser igenom och ger liv.
Författarparets sista anhalt blir södra Gottsunda, ritat tio år efter miljonprogrammet. Här råder raka motsatsen till strama former och monotoni:
- Titta bara, som en bakelse. Marja Erikson sveper med armen över husen, påtagligt förtjust.
Ingen kan klaga på variationen. Orange plåtfasader möter grön träpanel, på höjden, tvären eller diagonalen. Husen i olika höjd är krönta med vanliga sadeltak eller sluttande pulpettak. Stora balkonger ramas in av vita betongskivor med sexkantiga hål.
Åke Täpp kliver ut från porten och rakt i famnen på antikvariens lovord. Han håller med:
- Det är fräckt med färgblandningen. Och vi gillar de stora balkongerna. Direkt när vi klev in så kände vi att det här är hemma, säger han.
Inget behöver förändras utvändigt, tycker han. Och nu har han svart på vitt på att hans hus är av ?särskilt arkitektoniskt och kulturhistoriskt värde?. Ty det står i boken.
Så jobbar vi med nyheter