Unga designer intar Milano

Det nybyggda mässområdet i utkanten av Milano är gigantiskt. I norra delen av området är ett stort avlångt tält uppspänt. Det är Salone Satellit, där 570 oetablerade formgivare konkurrerar om producenternas och pressens uppmärksamhet. I stort sett varenda världsdel är representerad; bland deltagarna finns japaner, israeler, nyzeeländare, libaneser, thailändare och en hel del svenskar.
I monter nummer 3 står 28-åriga Karin Robling och 27-åriga Katarina Häll och Philip Edis. De läste formutbildningen på Beckmans samtidigt och ställde ut på möbelmässan i Stockholm förra året. Nu deltar de för första gången på Milano-mässan, där världens främsta möbelföretag och formgivare samlas under sex intensiva dagar.
- Det är en rolig grej att ha gjort. Och så hoppas jag att det ger kontakt med en utländsk producent. Vi gör alla tre ganska nischade produkter. Det är inte så många svenska företag som vågar satsa på det. Utomlands finns större chans för oss, säger Karin Robling som ställer ut en pall, en lampa och ett bord i plåt med skotthål från en Magnum 44. Produkterna är en fortsättning på hennes examensprojekt och utgår från en deckarhistoria som hon har skrivit.

Katarina Hälls och Philip Edis möbelprojekt handlar bägge om att skydda det privata, men med helt skilda metoder.
- Jag utgick från mig själv. Jag har lagt ner en förmögenhet på mina ägodelar och bor i ett vanligt hyreshus. Hur ska jag skydda dem? Då gjorde jag ett skåpsystem med hårda, kalla former och färger inspirerat av banker och andra byggnader som har en slags auktoritär övervakning. Det ger en stay away-känsla, säger Philip Edis.
Katarina Hälls möbler skyddar också mot intrång, om än på ett klurigare vis. Byrån öppnas genom att en planka dras åt sidan och i skrivbordet finns en inbyggd låda som man omöjligen hittar om man inte känner till den.
- Jag har inspirerats av gömställen och lönnfack. Men också av övergivna, igenbommade hus, säger Katarina Häll.
De har alla tre satsat mycket kraft, tid och pengar för att kunna åka till Milano.
För att få delta måste man först bli godkänd av en jury. Därefter är man tvungen att betala nära 30 000 för den 16 kvadratmeter stora montern. Och till sist väntar kostnaden för att ge en fysisk skepnad åt idéerna och ytterligare 10 000 kronor för frakten.
- Jag vill helst inte tänka på vad allt kostat. Mattan har jag betalat 14 000 för att få producerad och bara skåpluckorna kostade 20 000 kronor, säger Philip Edis.

Samtidigt som möbelmässan kan vara en dörröppnare är den något av ett inferno med alla möbler, produkter, formgivare, producenter, montrar och journalister. Philip, Karin och Katarina vet att det är lätt att drunkna i mängden och har skruvat ned förväntningarna.
- Chansen att hitta en producent är nog liten, men samtidigt är det bra att våga ta steget och visa upp sig. Det räcker inte att vara duktig formgivare. Man måste ut och synas, säger Katarina Häll.
Varken hon, Karin Robling eller Philip Edis har kunnat försörja sig som formgivare på heltid sedan de tog examen för två år sedan. Karin Robling har jobbat extra som personlig assistent och på ett museum, Katarina Häll har mätt upp lägenheter och Philip Edis har bland annat gjort grafiska produkter åt en bank.
- Antingen får man ta lån, starta eget företag och verkligen satsa hundra procent som formgivare - ja, nästan offra sitt liv vid sidan av jobbet. Eller så hankar man sig fram som oss och gör sina egna projekt på fritiden, säger Katarina Häll.