I Anders Dambergs lägenhet som tidigare varit vindskontor och torkvind är utsikten över Uppsala hisnande denna klara höstdag. Runt köksbordet sitter också Külliki Montgomery, Kerstin Berglund och Ulla-Britt Tillander. Tillsammans har de många års erfarenhet av huset - Anders Damberg har bott i Tripolis i 40 år, Kerstin Berglund 35 år, Külliki Montgomery 15 år. De ingår i den arbetsgrupp om 6 personer som ska skriva historien om Tripolis.
Kerstin Berglund flyttade in i huset som 16-åring, och har sedan bott i Tripolis i hela sitt liv, i många olika lägenheter.
– Jag tycker det är spännande att få veta vilka som bott här före mig. Själv minns jag att grosshandlare Agge bodde i huset, liksom fru Tischner som drev Tischners konditori på Västa Ågatan. Det fanns en viss ”Tripolisstämning” i när vi flyttade in, säger Kerstin Berglund som minns att husets flickor brukade gå luciatåg.
– Och vem kommer inte ihåg vaktmästare Eklöf som satte en ära i att hålla grusgångarna krattade, säger Anders Damberg.
I dag ligger Tripolis inbäddat bland andra hus i kvarteret Ingjald, men när det byggdes låg den majestätiska byggnaden ensam, långt ute på en lerslätt och påminde på håll mest om en befäst borg. Anders Damberg tror att huset fick sitt namn som en pendang till det då nyligen uppförda Port Arthur.
– Port Arthur liknar ju också en befästning, och döptes efter en fästning från rysk-japanska kriget som utspelade sig 1904–1905. På den tiden var det konstigt nog populärt att döpa byggnader efter krigsskådeplatser, säger han.
Huset på leråkern fick sitt namn efter kriget mellan Italien och Turkiet 1911-12, som kallades Tripoliskriget.
Men till skillnad från Port Arthur, som byggdes som bostäder för järnvägsarbetare och deras familjer var Tripolis efter Uppsalaförhållanden ett ovanligt hus, byggt efter Östermalmsmönster som det var. Här bodde nämligen både fint folk och arbetare, berättar Külliki Montgomery, som själv bor i en femma högt upp, i en av husets representativa ”disponentlägenheter”, komplett med jungfrukammare och pigklocka.
– In mot gården, i enrumslägenheterna, bodde arbetarfamiljerna: industriarbetare, maskinister, svarvare och tegelbruksarbetare. Det var finare att bo ut mot gatan, där de stora paradlägenheterna låg. De hade till och med vattenklosett, medan övriga boende var hänvisade till raden av torrdass ute på gården, säger Külliki Montgomery.
Hon tycker det skulle vara intressant att veta mer om de olika samhällskiktens relationer, hur man umgicks och bemötte varandra.
– Man bodde ju ändå i samma hus. Och barnen, hur var det med dem? Lekte de med varandra? funderar hon.
Gruppen är mitt uppe i inventerings- och materialinsamlingsfasen. I Landsarkivet har de kopierat alla mantalslängder för dem som bodde i huset från 1914–66.
– Mantalslängderna är en guldgruva, och nu försöker vi ta reda på mer om dem som bott här. Vi har redan gjort en del intervjuer, men söker folk som bott eller haft annan anknytning till Tripolis, säger Anders Damberg
– Klockan börjar kännas som fem i tolv när det gäller att samla in uppgifter från dem som var med förr, säger Kerstin Berglund.
Från början var Tripolis uppdelat i tre gårdar som avdelades genom uthuslängor. Både gårdshusen och utedassen revs i samband med en omfattande renovering 1937, liksom en del interiörer i lägenheten. Samtidigt försvann också de flesta av husets 248 kakelugnar från Upsala Ekeby, som värmde upp husets 10 000 kvm, då de revs ut vid övergången till centralvärme.
– I dag finns det tyvärr bara tio originalkakelugnar kvar, säger Kerstin Berglund beklagande.
Tripolis byggdes i första hand som bostäder, men har under åren även inrymt butiker och hantverkare i hörnlokalerna.. Tillsammans minns de en mjölkaffär, en syateljé, Andés speceributik, och till och med ett postkontor.
– Och på 1970-talet fanns firman Estradljud i huset. Blomsteraffären är ju fortfarande kvar, säger Anders Damberg.
1972 ombildades Tripolis till bostadsrättsförening, och på 80-talet gjordes omfattande renoveringar. Den vindsvåning vi nu sitter i var en av de 17 nya som då tillkom. Samtidigt installerades hissar i huset.
– En gång i tiden var Tripolis ett typiskt barnrikehus. Direkt barnvänligt har det ju aldrig varit - när ”Sko-Lasse”, som en gång ägde huset, kom för att inspektera skulle barnen inte synas alls. Men ändå, det är trots allt förvånansvärt många barnfamiljer som bor i Tripolis i dag, säger Kerstin Berglund.