Labyrinter är ett vanligt inslag i besöksträdgårdar och parker runtom i Europa. Över hela världen – från Nordamerika till Europa, Indien och Sumatra, har man funnit flera tusen år gamla labyrintmönster som liknar varandra på hällristningar, keramik, mynt och på väggmålningar. Den här gamla labyrintmodellen, som brukar kallas för trojaborg, kan vara rund eller kvadratisk till formen. Den är inte svårlöst, utan har bara en väg mot mitten.
Sverige är faktiskt det labyrinttätaste landet i världen om man räknar antalet trojaborgar av sten – hittills har man funnit över 300 stycken. De tros vara några slags kultplatser, men exakt vad de haft för syfte vet man inte.
Trädgårdslabyrinter är det däremot ganska ont om i vårt land. De blev först på modet i så kallade ”knutträdgårdar” som välbärgade familjer i England, Frankrike, Italien och Holland anlade på 1400- och 1500-talet. Då var det populärt att skapa mönster av decimeterhöga häckar utanför sina hus som föreställde knut- och labyrintmönster. De var både fina att se på från fönstren ovanifrån, och ofta gjorda av buxbom och kryddväxter, vilket gjorde att de spred härliga dofter när man svepte förbi med sina vida kjolar.
Så småningom blev labyrinthäckarna allt högre. Aristokraternas trädgårdar blev till nöjesparker som skulle underhålla gästerna och fungera som sällskapsrum. Här kunde man spela musik, leka, flirta och duellera.
Labyrinterna gav möjligheten till privata utrymmen som man inte hade inomhus där man hela tiden var omgiven av tjänare. Här kunde man tala ostört, diskutera känsliga politiska frågor och ha hemliga kärleksmöten.
Under 1600-talet blev det vanligt med mer komplicerade pussellabyrinter där det fanns flera möjliga vägar att gå. Häckarna skulle vara så höga att man inte kunde se över dem och det skulle vara så svårt att hitta ut som möjligt. Att se gästerna gå vilse var ett skadeglatt nöje, skriver Elisabeth Svalin i boken ”Den gröna labyrinten”.
På 1700-talet introducerades ett nytt stilideal - landskapsparken - med mjukare, naturligare linjer, vilket gjorde att många labyrinter förstördes, men århundradet därpå växte labyrintintresset på nytt. Under de stora världskrigen levde labyrinterna åter en förtynande tillvaro, men sedan 1970-talet byggs det allt fler nya labyrinter.
De har blivit viktiga turistmagneter, inte minst för historiska hus som har öppnat för besökare.
- Att skapa en labyrint är som att göra största tänkbara konstverk i landskapet, säger brittiske Adrian Fisher, som är en av världens främsta labyrintkonstruktörer.
Han har skapat över 700 olika slags labyrinter i 35 länder och satt flera storleksmässiga världsrekord.
- Det är som ett parti schack mellan mig och allmänheten, där jag spelar alla drag i förhand och låter besökarna vinna precis innan de har fått nog, säger han.
Adrian Fisher använder sig ofta av element som torn, broar och grottor i sina designer och gärna specifika teman och skattjakter för att öka underhållningsvärdet.
Under 1990-talet var han den som skapade den första labyrinten på ett majsfält i USA, ett koncept som sedan dess vuxit sig jättestort och där majsodlarna försöker bräcka varandra med olika fantasifulla mönster för att locka besökare.
– För många bönder har de blivit en ekonomisk livlina som gör att de kan behålla sina gårdar, berättar Adrian Fischer.
Majs, som växer snabbt och högt, fungerar bra för tillfälliga labyrinter som tas bort efter en säsong. Är man ute efter en lättfixad labyrint i trädgården fungerar det bra att klippa gräsmattan i ett roligt mönster. Om man däremot vill bygga en permanent labyrint av häckar får man ha mer tålamod.
– Paradoxalt nog väljer vi de mest långsamväxande växterna, för när labyrinten är färdigvuxen efter fyra till fem år, är man väldigt glad att den växer långsamt de följande 95 åren, säger Adrian Fisher, och nämner idegran, bok och avenbok som exempel på lämpliga labyrintväxter. (TT)