”Torp i kohage” stod det längst upp i annonsen. Det fanns en bild på det lilla 1700-talstorpet också, tagen tidigt på försommaren. Det var precis i den stunden som jag förstod, att jag hade en längtan efter trasmattor, haspar, pelargoner och en egen, öppen spis. Några veckor senare skrev jag mitt namn på kontraktet, och fick den stora rostiga nyckeln i min hand. Det var precis ett år sedan jag blev torparinna.
Torpet ligger i Marielund, mitt i en kohage omringat av ett rött staket. Just nu går åtta kvigor där och håller mig sällskap, de står utanför min grind och tuggar. Jag har varken rinnande vatten eller elektricitet i torpet, men en grön gammal pump vid brunnen ger kallt friskt vatten under sommarmånaderna. Efter ett par dagar i stugan dör mobilbatteriet, då är livet perfekt. Några hundra meter från huset, i en stilla vik av Trehörningen, har jag en brygga. Den är nersjunken till hälften, men spred ändå så mycket glädje förra sommaren. Om någon vecka ska jag få hjälp med att bygga en ny, för stilla metarenätter och nakenbad, för grillkvällar och stekande soliga dagar.
Att renovera ett gammalt torp, har jag drömt om många gånger när jag sett Ernst Kirchsteiger måla vitt i tv-rutan. Helt plötsligt stod jag där, med ett eget torp att renovera. Jag såg de vackra pärlspontsväggarna i stugan, målade i duvblått, och köksluckorna i en mörkare blå nyans. Den gamla öppna spisen var övertäckt med vit färg, och murbruket hade börjat lossna under bubblorna. I sovrummet hade tapeten börjat lämna väggen. Det fanns så mycket att göra, jag ville gör allt på en gång. Men juli kom, och bjöd på heta dagar och ljumma nätter, det var en omöjlighet att göra annat än att njuta av trädgårdslivet och den halvsjunkna bryggan. Trädgården var igenvuxen när jag kom hit, jag gick likt en skattletare bland snår och högt gräs för att finna gamla rabatter, bärbuskar och torparperenner.
Jag började anlägga ett stenparti kring några stora stenblock i ett hörn av trädgården. Jag lade en stengång, letade platta stenar i skogen och längsvägen, en sten per dag, allt fick ta sin tid. Planterade en klematis som fick klättra och blomma i smultronjasminen. Solhatt och fingerborgsblomma, rosa nejlikor som sprider sig längs stengången. I rabatten runt huset har jag planterat stockrosor i överflöd, klätterrosor i blekrosa och en överdådlig röd Flammentanz som jag i år hoppas ska dränka hela husväggen i röda rosor. Resten av trädgården ska bara få vara, lite gräsmatta och odlingsbäddar för grönsallad och mangold. Ett gammalt zinkbadkar med tomatplantor, rabarber, vinbär och spretiga vildhallon. Trädgården bakom huset blir vildäng, med solrosor och vallmo. En naturlig torparträdgård ger tid att njuta av sommarens alla skiftningar.
Att tända en fotogenlampa i torpet i skymningen är en ljuvlighet. När jag är ensam sätter jag på klassisk musik på radion och putsar på spisen. Många nätter har jag haft sällskap av vänner som tagit ett handtag i renoveringen, vi har målat i halvmörker, med levande ljus i fönstren. En liten spansk vaniljlikör i ena handen och penseln i den andra. Jag har inte längre bråttom, utan njuter under tiden allt sakta blir som jag har tänkt mig på torpet. Det är en frid i sig, att veta att jag har saker kvar att göra. Jag har ett loft som jag inte börjat pyssla med än, med stockar i taket och orangeblommig tapet. Jag letar så smått efter rejäla militärtältsängar som jag ska bädda med fluffiga rosenlakan. Det ska bli ett gästloft till alla som vill sova över.
Fram till 1940-talet har det bott daglönetorpare i stugan, de jobbade åt Marielunds herrgård och fick bo och odla i torpet om de hjälpte till med arbete på gården vissa dagar under året. Jag har tänkt, om folk kunde bo i torp hela året om, så ska väl jag kunna bo där permanent under sommaren. Jag ska skriva min bok på en gammal skrivmaskin, meta abborre och grilla dem. Jag ska bada naken och tvätta håret i sjön. Jag tar mina klänningar och mina läppstift och flyttar ut nu, det kommer bli mitt livs bästa sommar.