Vi befinner oss i Karkebo i Österbybrukstrakten. Gårdens ägare Ola Karlsson har plockat ner sin gamla knuttimrade snickarbod stock för stock. Nu återstår för Per Olsson att sätta allt på plats igen och byta ut timmer som murknat. I långdraget, den v-formade rännan, finns rester av mossa som använts som tätningsmaterial.
– Mossan förmultnar inte och man kan till och med blötlägga den gamla och lägga dit den igen. Men jag plockar oftast ny, berättar han, som stannat till på vägen till jobbet den här morgonen och försett sig med det han behöver från skogen.
Han gör det mesta på gammalt vis, Per Olsson. Det är lite av hans nisch i branschen. Många jobb är till en del bekostade av länsstyrelsen och då övervakas de av expertisen på Upplandsmuseet. Visst har han motorsåg och eldriven borr att tillgå men mycket är rent handarbete. Stockarna handbilas med yxan för att få det rätta utseendet och jämnas till på över- och undersidan med bandkniven.
– Ursprungligen höggs allt med yxa. Det var det verktyg man jobbade med. Det som inte syns gör jag med motorsågen. Men allt som syns använder jag yxan till, säger han.
Själva yxan är en rejäl sak med åtskilliga år på nacken. Ett gammalt, vackert verktyg som Per Olsson fick av en granne i Huddunge en gång i tiden. Det var där som han fick upp ögonen för de gamla byggnadsteknikerna som ung.
– Jag är uppvuxen på en bondgård och gick ofta och tittade på konstruktionerna. Jag tyckte att de gamla husen var häftiga, man ser med vilken skicklighet de är gjorda. De byggdes med en känsla för vad som är vackert, det skulle se bra ut.
Samtidigt var knuttimrade hus rationella att bygga. De blev täta och varma. Man kunde återanvända timret och husen var lätta att plocka isär och flytta. Att de dessutom är stryktåliga visar sig i dag när bodar från 1500-talet fortfarande står pall.
Då är det sämre med kunskapen att timra på gammalt vis. Den höll så när på att försvinna.
– Det är synd att det inte är någon obruten kunskap. När man slutade bygga på det här sättet försvann mycket av kunskapen. Det försöker man återerövra nu på hantverksskolorna.
Själv har Per Olsson gått vid Da Capo hantverksskola i Mariestad. Fast forna tiders timmermän gick knappast i skola utan i lära. Visst var de fler till antalet, men Per Olsson tror inte att var och varannan bonde behärskade hantverket.
– Den här boden till exempel är inte gjord av vem som helst. Säkert var det många på gården som hjälpte till när det skulle timras men det var nog riktiga yrkesmän som höll i bygget. Det ser man på knutarna, säger han.
Knutarna, ja. De är själva kännetecknet för knuttimrade hus och finns i många varianter. Framför allt skiljer man på hus med synliga, utstickande knutskallar, och så kallade slätknutar.
– Det sägs att det finns 600 olika slags knutar i Sverige men egentligen handlar det om mindre variationer. Halsade knutar som lutar inåt var till exempel vanligare i Dalarna medan det i Uppland är mer raka knutar. Det var väl en tradition helt enkelt, säger Per Olsson.
Han tycker om att syssla med de gamla byggnaderna som ställer speciella krav. Timmerstommen är som ett pussel där alla bitar måste sitta på rätt plats och vara väl förbundna med varandra genom dymlingar (träpluggar) och knutar. Det kräver sin hantverkare att renovera en gammal timmerbyggnad.
– Det är fler moment i det. Det gäller att få rätt höjd och att få det gamla att gå ihop med det nya. Det är en större utmaning än att bygga nytt.
Fullt upp med jobb har företaget, som består av honom själv och en anställd, för det mesta. Det finns gott om fina knuttimrade byggnader i Uppland, få som till fullo behärskar tekniken och många som behöver hans hjälp.
– Intresset har ökat för att renovera på gammalt vis.