Tapetdesignen går mot en ny vår
KRÖNIKA. Det här med tapeter, det har ju blivit helt uppåt väggarna. Länge firade färgen stora triumfer. Ta bara färgtillverkaren Alcros serie Alcro Designers som exempel.
Foto:
Jag känner dem som följde färgskalan troget som andra begagnar bibeln. "Lingonshake", "Drivved", "Solsting" och "Piri Piri", gudskelov - bara att måla om och förnya och testa sig fram. Det var relativt billigt sett till den effekt det gav, det var kul, något man kunde göra själv och den trendkorrekta giltigheten garanterades av dessa inbjudna proffs-esteter.
Men så började nånting hända med tapeterna.
Inredningstrenden som länge varit urban, modern, minimalistisk och under alla omständigheter stilren, delades upp i olika influenser. Mönster, romantik, naturlyrik? Stilalternativen slingrade sig in på scenen som envist strävande klätterväxter. Möjligheterna tycktes bli oändligt många fler, vågade blandningar av stilar och epoker uppmuntrades rent av och modet växte hos de som tidigare mest målat om.
Det klimatet var som gjort för tapeternas pånyttföddelse.
Hanna Werning var en av de första nya svenska tapetmönster-formgivarna. Hon slog igenom, verkligen, med tapetaffischerna (inte på rulle, utan ark små som affischer, använd ett eller kombinera som du vill) "AnimalFlowers" för några år sen när hon fortfarande bodde i London efter att ha pluggat på St Martins College. Nu är hon tillbaka i Stockholm, har fått en egen kollektion hos Boråstapeter och utbildar andra på Nationalmuseum, bland annat.
En av Hanna Wernings styrkor är förmågan att snappa upp kunskap och idéer från förr och sen omvandla det till helt egna nya mönster och format. Men hon är inte ensam om det. Kombinationen av gammeldags atmosfär och sprittande dagsfärska manér är en stark strömning som sammanfogar epoker på ett intressant sätt, med en slags romantisk modernism, två (eller fler) tidsåldrar på samma rulle.
Det här med färg kontra tapeter var ju tidigare en markant generationsfråga. Föräldrarna till många av dagens 30-nånting-åringar hade kanske vävtapeter eller sirliga medaljonger som hängde där vääääldigt länge, för det var ju dyrt och krångligt att göra om hela rasket, och de alternativa mönstermotiven var i ärlighetens namn heller inte så uppiggande. När kidsen växte upp och skulle skapa egna hem fick de svår retroångest bara de tänkte på de där väggarna, motade den med korslagda penslar och färgsatte i stället sin nutid med stora rena Alcrofält.
Men med de attityder, tekniker och tidsupplösande stilar som gäller nu så är tapeter verkligen grejen igen: som affisch, eller på en fondvägg, i ett helt rum, i taket, i flippade kombinationer. När de dessutom inte kostar mycket mer än färg så kan man verkligen unna sig att ha en lättsam attityd till dem.
Den stora skillnaden mellan färg och tapeter i dag är att tapeter har förmågan att frammana ens personlighet på ett mycket mer omedelbart sätt än färg. Tapeterna har blivit extremt uttrycksfulla och varierade och är i många fall rena konstverken, vilket till exempel framgår med all önskvärd tydlighet i Lachlan Blackleys bok "Wallpaper" (Laurence King). Blackley har samlat "verk" från 50 grafiska formgivare, etablerade tapetdesigners, illustratörer och modeformgivare som alla gett sig på väggarna som en ny plattform att uttrycka sig på.
Det är värsta tapettrippen. Från Francesco Simetis missildetonationer och Abigail Lanes vulkanutbrott till Publisher Textiles insektsinspirerade futuristiska myllermönster och Diego Vargas Sales sagolandskap med strutsar, rullskridskor och Musse Pigg.
Väldigt långt från uppväxtens urblekta vävtapeter.
Helt uppåt väggarna, för att vara exakt. Och vi gillar det.
Så jobbar vi med nyheter