När Lovisa Hovstadius var barn möblerade hon om sitt rum kompulsivt, klippte och klistrade i Ikea-kataloger och var snabb att fatta penseln för att ge väggarna ny färg. Men det var först under sin föräldraledighet som hon insåg att hon faktiskt ville jobba med inredning.
– Det har alltid varit min passion men jag hade aldrig riktigt tänkt att jag skulle jobba med det. Tidigare jobbade jag med rekrytering och bemanning, men som så många andra fick jag tid för reflektion under föräldraledigheten och började omvärdera mina val. Vad är viktigt? Sen fick jag möjligheten att jobba som stylist under ett uppdrag och efter det kändes det givet.
Hon teamade upp med svägerskan Petra Forsgren, en tidigare frisör med passion för färg, form och företagande – och så föddes inredningsduon Lovisualisera.
Svägerskorna, som jobbar med både hemstyling och inredning, brukar jobba ihop på ovanvåningen hemma hos Lovisa i villan i Sunnersta, ett renoverat 70-talshem med tomtskaft och öppen planlösning. Hit tar Lovisa inte bara med sig jobbet – hemmet tas också ofta med ut på jobb.
Lovisa visar en bräda med knoppar i smide i vardagsrummet, ett fynd från Gotland.
– Här brukar det hänga tidningar, men de är ute på styling och även en kruka som jag tycker mycket om.
– Mitt matbord är också i exil på stylingjobb, berättar Petra, som själv bor i en lägenhet i Industristaden.
– Men man blir ju också inspirerad av att styla hemma hos kunder. Man tänker: ”Varför gör vi inte det här hemma?”, säger Lovisa. Samtidigt får man utlopp för kreativiteten i yrket. Jag höll nog på mer hemma innan jag började jobba med det. När jag får utlopp för det i jobbet är jag betydligt mer tillbakalutad hemma.
Även inredningsfilosofin är densamma professionellt och privat. Lovisas hem är inrett i mjuk, minimalistisk stil där rena linjer och naturmaterial dominerar.
– Vi gillar skandinaviskt, ljusa träslag, rena linjer. Både hemma och i jobbet. Samtidig är det viktigt med en tvist, det måste ju skava någonstans. Något brokigt måste finnas med, annars blir det för klinisk, för rent. Jag gillar oväntade, svårdefinierade former.
Just sällsynt formgivning återkommer i hemmet i form av krukor och vasar med egenartad textur, ljusstakar, dekorationsklot och handgjorda skulpturer.
Men det är också viktigt att det är personligt och hållbart. Vardagen har fernissat både matbordet och soffbordet.
– Båda är i betong och alla spår syns på dem, jag gillar det, säger Lovisa. Soffbordet köpte jag för många år sen, på det finns det märken från ungdomens shotsglas och förfester. På matbordet, som är nyare, kan man se var barnen sitter. Allt bevaras, från shotsglas till barnfingrar. Det är lite fint.
Soffbordet är prytt med en glasbehållare med korkar som påminner om gångna fester och vardagsrummets laminofåtölj var en hett efterlängtad detalj.
– Jag sparade länge till den här fåtöljen. Under 15 år hade jag sneglat på den och tänkt att det här är en vacker pjäs, säger Lovisa. När min morfar gav alla barnbarnen en slant investerade jag i den för att ha något som jag alltid kan förknippa med honom. Jag väljer gärna material och design som varar.
Just det spirande hållbarhetstänket, som börjar ta allt större plats i inredningsvärlden, hoppas svägerskorna ska just det – hålla.
– I jobbet köper vi gärna auktionsvaror, vintage och second hand. Det känns väldigt bra varje gång man inte behöver köpa en ny möbel. Vi jobbar med så lite plast som möjligt, säger Petra. Lovisa instämmer.
– Man kan låta det få ta lite tid och kosta lite. Längre fram blir det billigare för alla.