Spökhuset som flyttade på sig
Under 60 år stod huset övergivet i Hälsingland och det ryktades att spökena vaktade det noga. Men Kenneth Bergqvist och Lena Hedman såg den timrade hälsingelängans möjligeheter. I dag har huset fått nytt liv utanför Uppsala.
Kenneth Bergqvist och Marie Hedman hade ingen aning om att huset de köpte var Hälsinglands kanske mest omtalade spökhus.
Foto: Marie Ström
Nu gällde det att göra tomten beboelig. Eftersom Kenneth Bergqvist och Lena Hedman tycker mer om äldre hus än nybyggda, började de leta efter ett lämpligt objekt på internet.
— Jag ville helst hitta ett hus från Hälsingland. Ingen av oss har någon anknytning dit, men jag har alltid tyckt mycket om den typen av hus. Jag tycker att det finns så mycket känsla i en timmerstomme och gillar den höga och långsmala formen, säger Kenneth Bergqvist.
Till sist hittade de vad de letade efter i ett förfallet hus med plankor fastspikade för fönstren som sorgset blickade ut mot vägen mellan Bollnäs och Söderhamn i södra Hälsingland.
I folkmun kallades huset — som stått tomt ändå sedan 40-talet — för Spökhuset och ryktena om allt otäckt som brukade ske där spreds långväga. Besökare från hela Sverige kom för att titta, de allra modigaste för att smyga sig in och övernatta. Gjorde man det sades det att man vaknade upp på gräsmattan morgonen efter.
— Det kom väldigt mycket folk från olika håll i Sverige och jag har till och med träffat på folk från utlandet som hört talas om huset och blivit nyfikna. Själv tror jag inte på spöken, men rykten började ju florera eftersom det stått tomt så länge, säger Lennart Sandström som bott granne med huset under många år.
Men det finns även en annan historia som har satt fart på de ruskiga berättelserna. 1898 blev en av sönerna i huset, 20-årige Olof Jonsson, knivstucken i halsen i närheten av hemmet av en annan ung man. Ynglingen hävdade att han handlat i självförsvar, men det sades att han tagit fel på person och av misstag huggit ihjäl Olof Jonsson. Enligt spökhistorierna hängde den dräptes blodiga rock kvar i ett av rummen långt efter hans brutala död och eftersom han aldrig fått ro sägs det att hans osaliga ande svävar omkring där.
På 40-talet köptes huset av en man från trakten som lät renovera och byggde ut för att bosätta sig där med kärestan. Men hon lämnade honom och han stannade kvar i föräldrahemmet.
Huset har stått obebott sedan dess och den förfallna fasaden har både fascinerat och skrämt omgivningen.
Att det någonsin skulle rustas upp igen var det få som trodde, men Kenneth Bergqvist och Lena Hedman såg potentialen.
— Vi förstod att det dolde sig en fin timmerstomme där bakom och fastnade för huset, säger Kenneth Bergqvist.
Att huset var Hälsinglands kanske allra mest omtalade spökhus hade de däremot ingen aning om vid köpet.
— Det höll säljaren tyst om. Fast det var ingenting som skrämde. Jag är inte lagd åt det hållet att jag tror på spöken, men vi förstod att det var känt eftersom det var väldigt många som kom för att prata och ville gå in och titta när vi började ta ner huset, säger han.
Stock för stock plockades ner, märktes och fördes med timmerbil till Uppsala. En del av träet var ruttet, men det mesta gick att använda. Efter två och en halv månad var stommen uppbyggd.
I dag — fem år efter flytten — går huset knappt att känna igen. Till viss del har det byggts ut och målats i falurött. På insidan är det stort och luftigt med en takhöjd på drygt fyra meter, öppen planlösning och sparsmakad möblering influerad av gammaldags stilideal. Tonerna är ljusa och i taket syns de gedigna originalbjälkarna. Köket har Lena Hedman, byggnadsingenjör till yrket, själv ritat och låtit ett snickeri i Hälsingland bygga. I dess hjärta står en järnspis och i badrummet står ett badkar med lejontassar.
— Det är här vi planerar att bo resten av livet, därför har vi varit noga med detaljer och låtit det få ta den tid som krävs. Nu är det verkligen vårt drömhus, säger Kenneth Bergqvist.
I september förra året flyttade paret in tillsammans med familjens tre barn. Huruvida något spöke följt med till Uppsala är däremot oklart — men en del mysiska saker har skett.
— Jag känner obehag i ett av rummen. Det är en känsla som är svår att beskriva, men det är som om något inte riktigt stämmer, säger Lena Hedman.
— Och jag har hört dörren öppnas och slå igen vid tre tillfällen som om någon kommit hem, fast ingen har svarat när jag ropat. Men det var precis i början när vi flyttat in. Nu har det blivit lugnare, säger Kenneth Bergqvist.
Så jobbar vi med nyheter