Sommarstugan som döljer ett sagoslott
På en liten fritidstomt i Svia skapade Sven Hellberg sin helt egna värld: färggrann, lekfull och finurlig. Plåt och frigolit, träd och tyg klär innerväggarna. Det är blommigt och randigt och hemlighetsfulla prång och visar att sommarnöje kan ha dubbel betydelse.
Foto:
Pappa och mamma hade gardinfirma och pappa Sven, tapetserarmästare, skapade stora, praktfulla gardinuppsättningar efter dåtidens melodi. Textilier och pyntarrangemang togs också med till sommarstugan, där pappa hade mer fria händer än hos kunderna. Det mesta står ännu orört, när tre av familjens fyra döttrar visar UNT sitt märkvärdiga fadersarv.
Ja, helt bestämt är det ett märkvärdigt hus. Som rent trolleri stiger små rum fram ur tomma intet. Ständigt kan Ingrid Hellberg visa ännu ett nytt prång, en ny trappa upp till ytterligare en liten vrå. Till slut har besökaren tappat allt sinne för proportioner: det såg ju ut som en normalliten sommarstuga utifrån. Nu kan det lika gärna vara ett oändligt slott här inne. Planlösningen är finurlig och ohämmat fantasifull. Ingen standardmodell, inga vedertagna regler kan ha bitit på skaparen av detta hus.
@Brödtext:Och som det är smyckat! Allt verkar tillåtet, färger, mönster och material i ohejdade kombinationer. Korrugerad plåt och tyg med stora rosor fungerar ypperligt som väggbeklädnad. Grovdimensionerad rundstav blir innertak i en takvinkel, frigolitplattor i en annan, visar Ingrid Hellberg och knackar mot taket.
- Ibland tänker jag att här verkligen är "man tager vad man haver". Han använde allt han hade tillgängligt här ute. Men han tyckte också om kvalitetsgrejor och om han tyckte om något fick det kosta.
Varenda list är snirklande utsnidad, varenda fönsterfoder har dekorerats med små träplaketter. En dörr är stoppad och klädd i något skinnliknande. En annan dörr, som tapetserats med stadigt tyg, har fått matchande rullgardin för den lilla glasrutan. Och denna rullgardin har i sin tur försetts med franskant.
Grönrandig markisväv täcker en vägg, går upp i taket där helt rå, klyvd björk med nävern kvar bildar glest staket över tyget. I ett annat rum är det blommigt tyg som anas mellan träspjälorna i taket.
Till en början var hela fasaden grön- och blårandig, berättar dottern Carina Styf, men det gick inte för sig för samhället. Nu är den blygsamt grönlaserad med röda knutar och detaljer.
Vackra klara färger, frimodig mönsterprakt går ständigt igen. Hela stället andas lek, äventyr och som själva definitionen på skaparlust. Allt kommet av en mans fantasi och fingrar.
- Jag tror han tyckte mycket om färg och om att blanda. Det var inte fråga om att det skulle gå ton i ton, utan han tog det han tyckte om. Han hade bygglädje och oerhörd fantasi. Det var nog hans form av avkoppling, han fick vara i fred och fixa, säger äldsta dottern Anita Eklund.
Döttrarna ärvde aldrig detta intresse och pappa var nog glad att få ha sitt ifred, tror de. Han sydde, han snickrade. Satte nitar och satt i sin hammock och funderade ut nya projekt. Det enda han inte tyckte om var att tapetsera. Ja, förutom trädgårdsarbete, då. Föreslog någon stenparti kontrade han med att där skulle bli garageuppfart. 1979 började han, med en plåtburk (kvartskilos kaffe), gräva en liten grop på gården. Alla frågade vad det skulle bli, men han var hemlighetsfull. Det bidde till slut en pool, som han sedan finklädd lät sig knuffas ner i vareviga midsommar av ivriga barnbarn.
Han gjorde gunghästar med äkta hästhår där bak. Han hängde upp gungor i långa kedjor i träden i Svia, klädde och stoppade gungorna - och satte frans på dem!
- Jag tror det blev mer och mer lättare arbeten i företaget. Tidigare hade han jättestora block med gardinuppsättningar. Han åkte omkring på sin moped, en Mosquito, med enorma gardinuppsättningar. Sedan blev det mer och mer raka gardiner på modet och det var nog alldeles för tråkigt för honom, tror Anita Eklund.
Svia är Siva, förklarar systrarna, en helhet, en samlingspunkt och gemenskap under så många somrar. Men som sagor alltid har ett slut, har också denna sagovärld nu nått sin ände. Med båda föräldrarna borta är det dags för systrarna att sälja. En smula vemodigt, förklarar det, men samtidigt är det en glädje att ha fått uppleva sin alldeles egna värld. I duggregnet hjälps de åt att låsa alla dörrar innan de packar in sig i bilen och far mot Uppsala igen.
Så jobbar vi med nyheter