Erik Haapala tar emot i den moderna villan i Marielund, 15 kilometer öster om Uppsala vid sjön Trehörningen. Stommen är av standardmodell, men Erik Haapala och hans bror, som är arkitekt, förändrade några små detaljer med bland annat en öppen spis, när huset byggdes för nio år sedan.
Direkt när man kommer in genom dörren i envåningshuset, är det som att komma in i ett galleri fyllt av tavlor, statyer och andra utsmyckande prylar.
– Jag gillar det jag brukar kalla skrot, säger Erik Haapala när han pekar upp mot väggarna. Hyllorna är fyllda av prylar och konst. Böcker, porslinsfigurer, en vette, en dykarhjälm, tomma små romflaskor och vintageskyltar är bara några av sakerna som inreder bostaden. På ett bord vid altandörren ligger ett ståtligt hästhuvud i trä inköpt från en cirkus på Mallorca och i taket hänger en typ av kristallkrona med prismor i olika färger.
– Jag är inte rädd för att vara kitschig eller att ha smått sjuka grejer, säger Erik Haapala när han visar oss en punchsnipa i form av en fotboll.
Innan Erik flyttade in i huset – eller orangeriet som han kallar det eftersom ett sådant låg på platsen tidigare – bodde han i den gamla affären som står på tomten bredvid. Det är ett gammalt gult trähus med ett litet torn. Huset finns avbildat och hänger nu inramat på vardagsrumsväggen. Den lokala bilden får sällskap av många andra tavlor. Oljemålningar, akvareller och litografier. Plötsligt rusar Erik Haapala fram till en liten tavla, mumlar något för sig själv, för att sedan rätta till en ram som hänger några millimeter snett. Perfektion råder.
Basen är vit, och möblerna är mestadels beigea. Tack vare den minimalistiska grunden, det höga taket och de väggtäckande fönsterna blir känslan öppen och luftig trots allt "skrot".
Erik Haapalas intresse för gamla grejer har alltid funnits. Han brukar resa till både Mallorca och Spanien för att köpa på sig saker som antingen får försköna huset, eller som han säljer vidare. Förändringar sker kontinuerligt. Gamla saker åker ut, gamla saker åker in.
– Jag vet vad gamla gubbar i min ålder gillar. Rostigt och trä, säger Erik med ett skratt.
Gammalt möter nytt och skapar en spännande fusion av stilar. Köksbordet i obehandlad ek omringas av färggranna 60-talsstolar, som upplyses av moderna gulorangea lampor. Överallt har Erik Haapala lagt till eller hängt upp något nytt. I en retrohylla har till och med konserver med Heinz vita bönor i tomatsås och Bullens pilsnerkorv lyckats bli en del av inredningen. Badrummet har inte heller undgått Eriks Haapalas kreativa hand. Gamla plankor har monterats mot badkaret som ett slags fasad. De grålaserade brädorna får badrummet att kännas varmt.
Spisen i vardagsrummet gjord i beigegrått murbruk är ett klassiskt inslag i den annars moderna designen.
– Jag ville inte ha en stor plåtpelare mitt i huset, så den är murad från grunden, säger Erik Haapala.
Tomten är stor och öppen, så växthus, snickarbod, fiskestuga och förvaringslada ryms med råge. Gångbryggan ut till fiskestugan omgärdas av vass. Två motorbåtar och en kanot ligger uppdragna och väntar på våren. Så fort isen släpper går det att bada för att sedan hoppa in i bastun. Men såhär års är det skridskor som gäller.
– Tolvkilometersspåret går precis här utanför. Jag brukar sitta uppe i huset och titta på dem som svischar förbi när jag äter frukost, säger Erik Haapala och lägger till:
– Naturligtvis tar jag mig an de tolv kilometerna själv också.
Nya detaljer och innovationer dyker upp överallt. I hallen står en traktorsstol som det går att justera höjden på, ovanligt men smart.
– Mycket praktiskt om man inte tar sig ner till fötterna när man ska knyta skorna, säger Erik Haapala och ler.