Sjönära paradis
En liten röd timmerstuga med tre kliv till havet från varje knut. Här på en av Koxutörarna utanför Östhammar har Lena och Sven Eriksson funnit sin paradisö.
Sven och Lena Eriksson framför sin röda timmerstuga på en av Koxutörarna.
Foto: Patrik Lundin
- Allting är jättesmått, större än så är ju inte ön. Men det räcker bra för oss två, säger Lena Eriksson och tar ett kliv från båten upp på bryggan.
Närmare bestämt är kobben 300 kvadratmeter stor när vattenståndet är normalt - ytan ändras ganska rejält efter hur högt eller lågt vattnet står. På roplängds avstånd ligger två grannkobbar i ungefär samma storlek, tillsammans kallas de för Koxutörarna och ligger i Länsösundet vid Östhammar. Från början var de arbetsöar där skeppen lade till och lastade på malm eller senare ved om utvunnits från de intilliggande skogarna.
- Det är väl där namnet kommer ifrån, "koxut" sägs betyda titta eller speja ut enligt gammalt, säger Sven Eriksson.
Sedan femtiotalet har alla tre kobbarna varit bebyggda och sommarbebodda. För några år sedan ärvde Lena Eriksson en av de tre öarna som funnits i familjens ägo i flera generationer och i samma veva bestämde sig hon och maken Sven Eriksson för att riva det befintliga huset på kobben och i stället bygga ett nytt. Sven Eriksson, som gått kurs i att timra, ville omsätta sina kunskaper ordentligt i praktiken och bestämde sig för att själv bygga huset. Som yrkesverksam skogsentreprenör och sonson till en snickare har han trähantverket i blodet, men det var ändå ett stort steg att timra ett hus själv från grunden.
- Det kändes bra att göra det själv, men tog nog mer tid än vad jag hade trott. Det kräver både uthållighet och tålamod eftersom man får göra om mycket när stockarna inte passar som man tänkt, säger Sven Eriksson.
Stommen till huset satte han ihop hemma på gården och på vintern forslades delarna över isen till kobben för att där sättas upp på nytt. Varv efter varv. Lagom till bröllopet för tre år sedan var golv och tak och rödmålade, bilade väggar på plats. Bröllopsnatten sov de för första gången i stugan.
- Det var speciellt. Det blir ju en speciell och betydelsefull känsla när man gjort allting själv från första början och vet hur mycket jobb och slit som ligger i varje stock, säger Lena Eriksson.
Om Sven Eriksson byggt själva huset är det Lena Eriksson som stått för det mesta av inredningen. "Lite puttenuttigt" beskriver hon det själv, på väggarna hänger väggbonader med skärgårdsmotiv, i fönstren trängs prydnadsföremål - ofta gamla sådana som Lena Eriksson har med sig sedan tidigare eller köper på loppmarknader. Och överallt står eller hänger ljusstakar och lyktor i olika varianter - föremål som har såväl estetisk som praktisk roll i huset.
- Om du visste hur mörkt det kan bli här en augustinatt. Då behöver vi tända massvis med ljus, säger Lena Eriksson.
Inne i stugan finns nämligen varken vatten eller el. Färskvatten att dricka, tvätta sig i och vattna med får man ta med sig från land och elen ersätts med levande ljus.
- Men jag saknar inte att ha el och vatten, det är skönt utan radio och tv och eftersom det är så nära land är det ingen stor sak att ta sig hem för att hämta sådant man behöver, säger Lena Eriksson.
Liksom resten av inredningen är möblerna av äldre modell och valda efter hur de passar in men också efter användbarheten - i ett sådant här litet rum har man inte råd att slösa för mycket utrymme. Ett bord, en soffa, ett par bänkar och en kista längs väggarna. Sovplatserna finns på ett sovloft under taket. Värmen kommer från en sirligt utsmyckad järnkamin från 1800-talet som paret Eriksson köpte i Stockholm.
- Mysfaktorn är viktig för mig och därför ville jag ha en sådan typ av kamin, säger Lena Eriksson och tillägger att den trots åldern fungerar utmärkt - inte ens på vintern tar det särskilt lång tid att få upp värmen i stugan.
Lena och Sven Eriksson tillbringar mycket tid ute på kobben, mest under sommaren men också under vinterhalvåret. Det egna hemmet ligger bara 175 årtag och fem minuters bilfärd härifrån.
- Det gör att vi kan vara här mycket trots att vi jobbar väldigt mycket båda två. Vi kan åka ut hit över natten och sova på vardagarna och har vi någon ledig dag då och då är det enkelt att ta sig hit. Det är här vi slappnar av och tar det lugnt, säger Lena Eriksson, som till vardags är kock på Forsmarks värdshus.
När isen lägger sig kan man elda upp ordentlig värme i huset och pimpla eller bara njuta av vinterlandskapet. Och vintern är också tiden då man kan forsla över redskap och material till ön för renoveringar och byggen.
- När isen är 25-30 centimeter kan man ta bil över. I vintras blev isen aldrig tillräckligt tjock och det är därför vi har fått vänta med att lägga jord och plantera på tomten, säger Lena Eriksson.
Det blir då andra gången man lägger jord - att ha sitt sommarboende på den minsta av öar har inte bara fördelar. Förra hösten var det ovanligt högt vatten och när en häftig höststorm drog in drev havet ända upp på farstubron, rev omkull markstenar och tog med sig jorden som lagts ut. Kvar efter stormen står envisa träd och buskar som lyckats rota sig i den steniga marken. Fler tåliga buskar och växter planeras på tomten så småningom.
- Det blåser mycket så det behövs växtlighet som håller emot lite. Man får leta efter buskar och sådant som tål blåst och torka och inte har för djupt rotsystem. Det är projektet för nästa år, säger Lena Eriksson.
Årets projekt blev i stället bryggan med en diskbänk som pumpar upp vatten direkt ur havet. Året dessförinnan var det ett nytt utedass, som Sven Eriksson timrade ihop av resterna efter husbygget. Att färdigställa sin paradisö tar tid, och kanske ser man till att det aldrig blir riktigt, riktigt färdig.
- Nej, vi ser nog till att ha något litet projekt varje år, det trivs vi med. Att hålla på att plocka och fixa här ute är avkoppling i sig, säger Lena Eriksson.
Så jobbar vi med nyheter