Så bygger man hållbart
Det är inte alla som kan bygga gärdsgårdar så att de håller i 20-30 år. Men med rätta metoderna blir staketet varaktigt. Bostad har följt med Uppsala kommuns bygglag på arbete vid Disagården. Där står nu ett par hundra meter ny gärdsgård färdig.
Disagården har fått ett par hundra meter nybygd gärdsgård i sommar.
Foto: Pelle Johansson
I Dalarna och Hälsingland är de liggande slanorna runda, i bland annat Uppland är de kluvna och delvis platta. En del behandlar rotändan på de störar som ska stå i marken med tjära eller bränner dem lätt för att få god hållbarhet. Andra doppar ändan i kemikalier som järnvitriol och kopparsulfat.
Det sistnämnda gör Kennet Persson som bygger gärdsgårdar på löpande band för främst Uppsala kommun. Han är anställd vid kommunens avdelning Teknik och Service och har i sommar byggt nya staket vid Disagården som ägs av Upplandsmuseet.
Det är staket som beräknas hålla i 20-30 år.
Det väser från den gasdrivna brännare som håller en gryta kokande på Disagården när Bostad besöker platsen på staketbyggarens sista arbetsdag i Gamla Uppsala för här säsongen. I grytan, eller rättare sagt oljefatet, kokar de granvidjor som ska användas för att fixera slanorna vid störarna. Koket har varit i gång under en och en halv timme och vidjorna är har hunnit bli så mjuka att de kan viras runt störarna.
Under tiden har Kennet Persson och hans medhjälpare Kennet Engström satt ned störpar på en rät linje där ett stycke ny gärdsgård byggs.
Engström har med spett gjort 25 centimeter djupa hål i marken där störarna sticks ned.
Materialet som de använder är uteslutande gran, huggen i vinter på kommunens mark.
Störarna är oftast toppar från större granar och de ska vara två och en halv meter långa för att passa staketbygget, berättar Kennet Perssson.
Impregneringen med järnvitriol och kopparsulfat gjordes i våras. Störarna fick stå i det badet under ett par veckor för att suga till sig brygden ordentligt.
Då klövs också slanorna, lite grövre granstammar som kommit till Teknik och Service anläggning Skoghall invid Stadsskogen i högst varierande längder. På Skoghall har de en ombyggd vedkap som kan klyva stammarna i längdled.
- Förr i tiden klöv man stammarna för hand. Då var yxa och kilar de redskap som användes, berättar Kennet Persson.
Han lägger med van hand ut slanorna mellan störarna, den första får en halvstor sten som huvudkudde för att det ska bli luft under och skaplig lutning.
Huvudprincipen är att slanornas spetsar får peka i den riktning man bygger staketet. Men ibland kan man göra tvärtom, för att få önskad lutning eller tillräckligt höjd på staketet där det ska sluta.
Slanorna, som är mellan en och sex meter långa, låses inte fast med vidjor vid varje störpar, men alltid där de är tjockast.
Så var det det här med vidjorna. Kennet Persson plockar upp en granvidja ur den kokande grytan, drar bort sidokvistar och slår vidjan runt störarna.
Enkelt uttryck får vidjan bilda en eller flera "åttor". De båda ändarna låses fast under den vidja som är närmast stammen.
Det går rasande fort och är inte så lätt att dokumentera i ord och bild. Vi ber Kennet Persson göra om det flera gånger och varje slag går lika fort. Han har ju hållit på med det här i 13 år...
Morgonpigg började han sina dagsverk helst vid halvfemtiden i somras. Vissa dagar har han kunnat montera upp till 30 meter gärdsgård.
- Det här är ett fritt arbete där man ser resultatet av sitt jobb. Det passar mig, säger han.
När detta skrivs är det fredag och kortare arbetsdag. Det har i år blivit ett par hundra meter ny gärdsgård vid Disagården.
Dess personal tackar Kennet Persson och hans medhjälpare särskilt med fika i förmiddagssolen. Ost och grovt bröd ligger på bordet.
Så jobbar vi med nyheter