Det skulle bara bli fyra tomatsorter i år. Men det blev åtta. Eller kanske tolv. Tillsammans med physalis, gurka och chili pryder de alla fönster i det inglasade matrummet som blickar ut mot rapsfält, höga ekar och ett glittrande Mälaren. Idyll är alltså ett ord som inte bara smyger sig på, utan snarare dimper ner i knäet när man ska beskriva naturen som omgärdar konstnärsduons Alexandrov Klums hem och ateljé.
– Det är läkande, helande att leva så nära naturen. Livet är rörligt – och rörigt, säger fotografen och filmaren Mattias Alexandrov Klum, för många kanske främst förknippad med National Geographic-omslag och uppmärksammade fotoexpeditioner.
För några år sedan sadlade han om för att skapa konst tillsammans med hustrun Iris Alexandrov Klum, den konceptuella konstnären som har bakgrund i arbete med installationer, film och fotografi. Paret, som gifte sig 2017, gör tillsammans fotografiska och filmiska installationer inom teman som är kopplade till miljöfrågor. Att leva och jobba tätt ihop är viktigt för dem.
– Det var ett ställningstagande vi gjorde tidigt i vårt förhållande, säger Iris. Att vi skulle foga samman våra liv helt och hållet. Vi blev båda Alexandrov Klum med allt vad det innebär, med sammanslagna namn, familjer och konturer.
Hemfilosofin präglas av samma holistiska tänk.
– När två vuxna flyttar ihop slår man ju ihop bagage och olika prylar och preferenser. Vi har valt att sammanfläta allt. Det gäller att våga förlora egot på ett sätt, att vara nyfiken, säger Mattias.
Sammanflätningen har skett i ett hem i Uppsala på 280 kvadratmeter, nära ett friluftsområde. Huset är påbyggt i omgångar. Den äldsta delen är från 1700-talet, resten är byggt på 1850-talet, förutom ytterligare några rum som byggdes till för 14-15 år sen. Intill ligger konstnärsduons ateljé med tillhörande printstudio. Hemmalivet präglas, precis som skapandet, av en hållbarhetsfilosofi.
– Det har ju verkligen blivit vår gemensamma ambition här i det här hemmet, säger Iris. Att hitta sådant som är begagnat. Vi gillar saker som används generation efter generation. Det finns väldigt lite i hemmet som inte är auktionsföremål. Vi har försökt få till något som matchar det vi har omkring oss och vårt sätt att leva. Patina är fint, då blir sakerna mer stöttåliga, det är inte som när det är en helt lackad yta som blir förstörd av ett enda litet streck. Vi vill ha saker som går att använda, det ska inte kännas som att bo i ett museum.
– Det är vårt försvarstal, inflikar Mattias. Vi har bara begagnade grejer och grejer där det inte syns om man slår med en hammare.
Överallt finns mindre och större ortodoxa ikoner som Iris samlar på. Väggarna pryds av konst och fotografier. En Salvador Dali-tavla här, ett livligt gökur där. Bland auktionsfynden finns en stor, snidad byrå som tidigare hörde hemma i en kyrka. Det är livligt, personligt och välplanerat.
Att paret reser mycket gör att vissa saker i hemmet får bida sin tid. Tomaterna tillexempel. Men det är något som ska skänka glädje, och inte stress, menar Iris.
– En av de största sakerna som tillhör vår tid är att ja, det odlas mer och man vill plantera, laga mat från grunden men vi är inte mindre upptagna i övrigt. Man ska liksom hinna med att baka eget surdegsbröd och allt vad är det är. Och vi är intresserade men inte fanatiska. Det finns ingen prestige i odlingen. Man ska inte bli surdegsutbränd. Man ska inte gå in i surdegen. Det ska inte leda till mer stress än glädje
– Inte dega ihop, säger Mattias.