På jakt efter en botanisk trädgård

KRÖNIKA. En Pulsatrix perpicillata, en riktig rugguggla, stirrar på mig som för att säga: vad har du här att göra? Och det undrar jag med, och följer hans outtalade maning att dunsta. Skränandet från arorna följer mig ända till gänget av Chinotynx clamator, som inte ser nämnvärt mer gästvänliga ut.

Jag har inte tappat sugen än och släntrar tålmodigt vidare uppför en svag uppförsbacke, men misstanken lurar att jag kommit fel. När jag artigt intresserat studerar informationen kring Tapirus terrestis och lär mig att honan är dräktig mellan 385-412 dagar, har jag dock givit upp. Jag förstår att de slingrade betongvägarna aldrig kommer att leda mig till en botanisk trädgård.
Jag lät mig luras, Parque Zoobotanico var mer zoo än botanico. Eller snarare zzzzoo, för instängda djur gör mig trött. Och de stackars kräken ser också molokna ut, som de också hamnat fel.

Jag gör ett sista försök och frågar en man om det inte finns en botanisk avdelning också, med informationsskyltar och allt som hör till, jodå, förklarar han, och pekar ut vägen. Håll bara vänster, säger han, och den riktningen har jag inga problem med, men känner samtidigt till de brassarnas önskan att aldrig göra en frågeställare besviken, så deras anvisningar är inte alltid trovärdiga.
Men jag går vänster, och vänster igen, lämnar till slut betongen, kommer ut på en lerig körväg som försvinner in i en djungelliknande vegetation. Träd, buskar, örter och lianer med andra ord, men inga skyltar.

En glänta öppnar upp sig. Där finns en inhägnad, "lagret", tänker jag, för på baksidan av alla botaniska parker och plantskolor finns alltid ett "lager", där påfyllning men också allsköns skräp samlas, och motsvarande måste väl finnas på en djurisk anläggning. Men det är tyst och lugnt. Det är bara en fågel som sjunger, "nitschevo-nitschevo" låter det som, det ryska ordet för "ingenting".
Jag slår mig ner på stammen till en vidunderligt stort omkullfallet jacaträd och funderar. Varifrån kommer denna längtan efter skyltar, med latinska namn, utbredningsområden och annan oundgänglig information?
Det finns de som menar att trädgårdsfanatikernas heta önskan att klassificera, ordna och finna samband är en del av sjukdomsbilden. Jag har hört teorin att det uttrycker ett manligt behov av kontroll.

Men en skogsbacke är inte bara en samling träd med lite grönt skräp vid fötterna. Eller snarare, skogsbacken, eller djungelpromenaden, får en annan, och förhoppningsvis högre, mening om man kan skilja på ask, alm och asp.
Ibland blir jag avundsjuk på dem som till synes obesvärat kan gå genom livet och vara lyckligt okunniga om vilken "grönsak" de råkar passera, eller plantera. Bara det är fint, luktar gott, ser bra ut för ögat, imponerar på grannen och kanske till och med går att äta.
Tapirer är inga under av skönhet och grace, luktar illa, går kanske att äta, men får en skylt Problemet är att deras naturliga beteendemönster måste åsidosättas, de måste stängas in på ett zoo. Att fästa en skylt på ryggen på en Hydrochaeris hydrochaeris i det fria lönar föga, ingen hinner läsa informationen när den pilar iväg i den täta amazoniska vegetationen.

Jag får göra nya försök. Någonstans finns mina brasilianska vänner, de som planterar och textar skyltar. Någonstans där ute. Ge mig en skylt och livet blir något lättare att fördra!