Om blomfesten och favoritrosen

KRÖNIKA. Häromdagen slängde jag tre rosor i havet. Jag har en benägenhet att ramla in i ceremonier, ofta i katolska länder.
Jag har påskmarscherat i Malaga, gått runt till sju kyrkor i södra Bolivia, promenerat med ljus i hand runt i de kvarter där jag bodde i Mexico och skrev Mannen från bergen. I Uppsala blir det allt mer sällan. Senast var det ljusnedsättning vid Nybron för att hedra offren i Hiroshima. Nu i Brasilien med en hittills titellös bok under vardande, och självfallet indragen i ceremonier. I början på februari varje år samlas folk på stranden i stadsdelen Rio Vermelo i Salvador till en gigantiskt happening. På klipporna hade man monterat jättelika rosor i skumgummi, på strandpromenadens murar likaså, människor samlades i tusentals, vandrade ut i havet med rosor i händerna, mumlade något och slängde i blommorna.

Bränningarna lyfte dem och skapade en färggrann vegetarisk buljong. Allt för att ge fiskelycka 2008. Naturligtvis deltog jag. Dels för att stödja den lokala trädgårdsnäringen men också jag för att få mumla någonting som handlade om det nya året. Men det rörde inte sig så mycket om fisk. Jag köpte tre rosor. När jag frågade om namnet på rosen stirrade försäljaren häpen på mig. Jag kan tänka mig hans kommentar efteråt: Det var en gringo här och han visste inte ens att det var rosor! Samma dag fick jag över nätet en förfragan från Allt om Trädgard om jag kunde tänkas skriva något om min älsklingsros. Jag tackade omedelbart nej, med den lite krystade, men ändå så rimliga, motiveringen att det finns så många att välja mellan.

Det skapar ångest att tvingas bestämma sig för en favorit. När artikeln införs så har jag hunnit ändra mig många gånger om. Ett kompromissförslag blev att jag just skulle skriva om denna oförmåga att välja. Vi får se om det blir nagot skrivet. Men mejlen från redaktionen i Stockholm fick mig att börja tänka på den kommande odlingssäsongen och då inte minst rosor. Det känns onekligen märkligt att i den tropiska värmen och dessutom under karnevalen att grubbla på det svenska växtsortimentet. (Noteras kan att det under veckan rör sig 2.7 miljoner människor på gatorna och att det går åt 17 miljoner liter öl.) Till min hjälp har jag förra årets katalog fran Zetas Trädgård med mig i bagaget. Det är förströelseläsning under kvällarna när det kompakta mörkret sänker sig över min skrivarstuga på ön Itaparica. En förnämlig publikation som jag under många år använt för inspiration och som stöd för minnet.

Och här behöver jag stöd, i ett land där hästarna äter mango till frukost och krukväxterna är åtta meter stora. Det är lätt att drunka i tropikerna. Den egna täppan syns futtig och smått anemisk. Den första ros jag tänkte på var Louise Odier, en dam som har 170 år på nacken. Det är en rosa bourbonros, återblommande, doftande och starkväxande. Hon har det mesta man kan önska sig, tyvärr också nagot man inte önskar sig, nämligen en benägenhet för svartfläcksjukan. Men det får man ta. Ingen är väl fläckfri. Bäst blir den, tycker jag, när den får klänga på en portal eller ett "torn". Då kan man studera blommorna och snusa in den fantastiska väldoften. Samt, lätt komma åt knipsa bort de fläckiga bladen. Louise går till final, liksom Leda, en buskros som tillhör damascenerna. Den blir dryga metern, i min trädgård, och minst lika bred.

Redan knopparna lovar gott och sedan kommer en vit blomma med röda stänk på kronbladen. Engångsblommande, liksom de flesta gammeldags rosor, men med en förvånadsvärt lång blomning. En annan goding är kanadensiskan Louise Bugnet, också vit,tidigt i blom och remonterande långt in på hösten. Härdigheten är det inget fel på heller, zon 6 minst. Den går med andra ord bra att odla till och med i Skyttorp och Buckarby. För att inte tala om gallicarosen Charles de Mills, vällustigt djupt röd, med en så vidunderlig packning av kronbladen att jag gärna blir stående som Lots hustru vid Charles sida. Överhuvudtaget finns det många härdiga och odlingsvärda gallicor. Violacea och Rosa Mundi (polkagrisrosen) för att bara nämna två.

Mme Boll (tidigare Comte de Chambord) höll jag på att glömma. Det är en återblommande rosa, väldoftande portlandsros, ofta utan större problem. Lite känslig för regniga somrar, men vem är inte det. På klättersidan vore det tjänstefel att inte nämna honungsrosen, och den pratar jag ständigt och jämt om. Vit med gul mitt och blommar intensivt under några väldoftande sommarveckor. Gloire de Dijon! Underbar, kanske den vackraste, men ack så ohärdig. Den går defintivt inte i Skyttorp. Jag odlar en planta som motvilligt ger tre, fyra blommor om året. Så där kan jag hålla på. De läsare som besökte min plantskola vet hur det kunde låta.

Blomfesten för god fiskelycka och en förfrågan fran en tidsskrift fick igång mig ordentligt. Jag drömmer lite om svensk vår och sommar, och det allt mer optimistiskt (vädret i Uppsalatrakten denna vinter kanske inte har varit världens roligaste, men det har varit förhållandevis milt). Och faktum är att det nu rasar på i en härlig fart. I min deckare står Ann Lindell och hennes kolleger inför en ung flickas försvinnande i Berthåga och en ihjälklubbad uteliggare som hittas i ett industriomráde. Här i Salvador har jag just haft ihjäl en bostadslös olycksbroder (Sem Teto, som det heter här, Utan Tak). Hans baneman ska jag snart besöka i stadsfängelset här. Det är i sanning en märklig tillvaro, denna fiktiva värld jag skapar. Ibland flyter dock verkligheten ihop med fiktionen, som när jag för ett par veckor sedan kom till en mordplats någon minut efter dådet.

Det var en bensinmacksföreståndare som fick släppa till både kassan och livet. Jag kunde senare läsa om dådet i det lokala bladet. Men jag säger som min skrivande kollega Michael Connelly: Om du vill få fakta, läs tidningen, om du vill veta sanningen, läs en bok. I den hårda verkligheten, de bostadslösas och de skändades, behöver vi såväl ceremonier, för fiskelycka eller annat, som doftande rosor, med eller utan namn.