En dag kom granngubben inhaltandes på den igenvuxna tomten för att hälsa dem välkomna. Han pekade med sin käpp i slyn och sa "Där har du en pion".
– Jaha, sa jag artigt, och gick fram och tog tag i en stam som stack upp. "Nej, för tusan - det där är en lönn!", sa han. Sådan novis var jag, berättar Peter Englander.
Men när han väl hade klurat ut vilken växt som var pionen var han fast. För livet. Successivt återskapade han den förvildade trädgården och blev så pass biten att han sadlade om och utbildade sig till trädgårdsdesigner. Odling blev både hans största intresse och försörjning, och genom åren han har även skrivit flera böcker i ämnet. Den senaste "Om konsten att odla det omöjliga", tar upp det som ofta händer den som blir en passionerad odlare. Önskan att lyckas få någonting riktigt ovanligt att trivas i vårt kärva klimat.
– Det handlar om att drömma sig bort. Har du en bougainvillea på din terrass är du halvvägs till Grekland.
Han vet vad han pratar om. Själv har han ägnat många år och mycket möda åt att försöka skapa ett substitut för Italien i sitt hem i Skåne, där han bor numera. När han flyttade dit slogs han av att det växte fikonträd och rosmarinbuskar på var och varannan skånsk innergård. För många handlar det just om att få Medelhavsväxter som citron- och olivträd att frodas. De har förmågan att väcka vår längtan och stimulera fantasin.
– Sedan är det ju skönheten! De växter som vi betraktar som svenska är visserligen otroligt vackra. Till exempel syren, som doftar ljuvligt när den blommar, men det handlar om ett par underbara veckor om året. Växter som kommer från varmare breddgrader kan stå i blom hela sommaren - och sköter du dem rätt och tar in dem på vintern kan de fortsätta ända till jul, säger Peter.
Men det är klart. Man ska inte underskatta själva utmaningen. Att mäta sina krafter med moder natur, bemästra väder, vind och lyckas med det snudd på omöjliga, som att få en Austinros - ämnad för zon 1 - att trivas i zon 4.
– Odlare gillar utmaningar. Det är inget snack, visst är det så. Men man ska komma ihåg att många av de växter som vi i dag betraktar som inhemska inte har funnits här från början. Pelargon, syren, pion - det är sorter som har importerats av äventyrliga växtjägare.
Peter berättar om Linnés lärjunge Christoffer Tärnström som skickades till Fjärran Östern för att hämta hem en speciell tebuske på uppdrag av drottning Lovisa. Dessutom skickade hon med en beställning på en guldfisk. Men stackars Christoffer Tärnström misslyckades med alltsammans. Han dukade under för en tropisk febersjukdom på ön Pulo Candor, som ligger utanför nuvarande Vietnams kust, innan han lyckats bärga vare sig teplanta eller guldfisk.
– Vi kan verkligen sända dessa våghalsiga samlare en tacksamhetens tanke - för det var med livet som insats som de gav sig ut på sina resor, säger Peter.
Om de inte hade drivits av sin nyfikenhet att hitta nya saker att stoppa i jorden hade vi inte ens haft potatis. Denna kära knöl som bokstavligen har varit basföda för generationer svenskar.
Många av de växter som Peter Englander dras till har sitt ursprung i Mellanöstern. Deras bakgrund har haft en avgörande påverkan på hela historien.
– Man kan till exempel lite tillspetsat säga att vi fick alfabetet tack vare Libanoncedern, ett barrträd från den här regionen.
Fenicierna var ett handels- och sjöfararfolk som levde vid östra Medelhavet 1|000 år f.Kr. De koloniserade också delar av Nordafrika, Spanien och Sicilien och behärskade haven tack vare sina imponerande båtar. Dessa var tillverkade av den kraftiga Libanoncedern och för att kunna hålla reda på och kommunicera kring sina affärer växte alfabetet fram.
– De fick visserligen lite hjälp av grekerna. Men man kan säga att utan träden, inga båtar och affärer som krävde ett skriftspråk.
Trädet har varit ett populärt byggnadsmaterial genom historien och har avverkats hårt. Numera är ett ursprungligt bestånd i Libanon listat som världsarv, Horsh Arz el-Rab eller "Guds cederträd".
- Det svindlar nästan när man tänker på det. De har vuxit på Libanonbergets sluttningar sedan urminnes tider - enligt profeten Jesaja till och med på initiativ av Gud fader själv.
Att trädet har haft en speciell betydelse förstår man när det går upp för en att landet Libanon faktiskt döpts efter trädet - och inte tvärt om. "Det är lite som om Sverige skulle heta gran eller björk" som Peter Englander säger.
– Vad som är sorgligt är att den mytomspunna, och för mänsklighetens utveckling så viktiga, plats just nu är tillflykt för en miljon flyktingar från Syrien som fryser ihjäl längs bergssluttningarna av "Guds cederträd".
Det är klart att ett till synes oansenligt barrträd med den laddningen är lockande att ha i sin trädgård. Eller för all del ett olivträd. Planterad som en besvärjelse - eller förhoppning - om en fredligare värld. Åtminstone här i zon 1-8. (TT)