Nu våras det för hemmapiffaren

För jag tänker att jag omöjligt kan vara ensam om att samla på mig kassvis med material och prylar för att sätta en sista, personlig piff på hemmet. Knappast kan jag vara den enda att gå på branschens alla försäljningsknep för att få oss att gå hem med ännu ett par kuddfodral, en rulle schabloner eller två paket självhäftande väggdekorationer.
Det gäller bara att orken finns kvar efter hemmfixarfasen.
En ströpplare behöver jag ju, tänkte jag när jag såg en i färghandeln nyligen. En ströpplare är det sista som måste inhandlas innan jag kan schablonmåla den där hälsningsfrasen på hallväggen, de där orden som liksom skulle sätta pricken över i, beträffande hallinredningen. Färgen och schabloner har jag redan. De ligger på en hylla och väntar på att brukas. Där har de legat i något år. För idéerna finns, men de färdiga alstren lyser lite med sin frånvaro.

På en annan hylla någonstans i huset ligger åtta taveldukar och väntar på att bli bemålade med akrylfärg. Något trivsamt, stämningsskapande för vardagsrummet, samt ett par barnsliga färgsprakande motiv för dotterns rum. Färgerna är inhandlade, liksom penslarna. Eventuellt skulle jag behöva eh, ett stativ innan jag kan komma i gång.
På ytterligare annan plats ligger ramsamlingen och värmer hyllan. Men efter att under flera år ha köpt ramar på löpande band samt fotat som en galning, har jag äntligen fått tummen ur och verkligen börjat rama in bilderna. Återstår bara att få upp dem på väggen. Vilken vägg som vad sitter på känns rätt så viktigt. Så att man slipper göra för många onödiga hål på de relativt nymålade väggarna.

Idéerna finns för hur hemmet ska bli ännu mer hemtrevligt och liksom - färdigt. I tre år har vi bott här och ja, jag trodde nog att det skulle gå snabbare att få upp mer än dessa få inramade alster som vi nu har på väggarna.
Å, dessa skapandeimpulser som tränger sig på jämt och ständigt; när jag läser tidningar, går i affärer eller fotograferar. Som får mig att köpa prylar, detaljer och redskap som sen blir liggande. I väntan på vadå? Det är ju hur roligt som helst att skapa!
Undrar om jag skulle avsätta en särskild kväll i veckan för pyssel, ungefär som en hemmaförlagd studiecirkel. Det kanske skulle befrämja skapandeprocessen, eller åtminstone påskynda färdigställandet.
Jag tar en paus i klurandet, bläddrar i en tidning, givetvis av modellen bostad, och minns: Fasen, jag har ju ett gäng tapetsnuttar som står ihoprullade i klädkammaren och väntar på att bli upphäftade på nån ram och sen pryda nån av alla dessa väggar. Frågan är vilken. Och när göra? Det går inte att komma ifrån den där lusten som kliar i fingrarna, att få tillverka själv.
Jag måste nog starta den där enmansstudiecirkeln ändå. Så mycket material, så många idéer och så lite färdigställande. Det går ju bara inte.