Nu har gärdsgården blivit het igen
Smålandsstaket, gotlandstun och gärdsgård. Kärt barn har ju som bekant många namn. Och gärdsgården, som är vår äldsta form av trästaket, har blivit oss allt kärare på senare år. Klassresan har gått från fäbodvallen till villakvarterens gräddhyllor.
Daniel Nyström och Andreas Eriksson bygger en gärdsgård på Skansen i Stockholm.
Foto: Kerstin Carlsson/Scanpix
Att binda en gärdsgård är ett hantverk och för att den ska hålla länge krävs såväl hantverkskunnande som rätt material. Senvuxen gran som stått i skogar där det inte gallrats, och där det därför blivit extremt tätvuxet, är vad man ska använda om man vill att en gärdsgård ska hålla i många år.
- Vi använder gran som kan vara uppemot 200 år gammal, men som trots det bara är åtta centimeter i diameter vid roten. Det ska vara så tätvuxet att det inte går att spika i utan att spiken kröker sig.
Gärdsgården har stigit i popularitet de senaste åren och syns allt oftare även i fina villakvarter, där den egentligen inte hör hemma. Det var nämligen ute på landsbygden som gärdsgården först fyllde en funktion.
- Gärdsgården var från början ett sätt att stänga ute lösgående djur från odlingsmarker. Sedan övergick man till att inhägna djuren. I dag är det allt fler som vill ha gärdsgård för att stänga ute vilda djur som rådjur, älg och vildsvin, säger Susanne Göransson.
Behöver man stänga ute rådjur, som med lätthet kan hoppa närmare två meter, bygger man en gärdsgårdstyp där störarna sitter tätt. På så vis behöver inte själva gärdsgården vara två meter hög. I stället hindrar störarna djuren från att hoppa samtidigt som de kan släppa in ljus och inte hindrar sikten.
En gärdsgård behöver inte bara se ut på ett sätt.
- Gärdsgårdstyperna har varierat kraftigt mellan olika delar av landet, ibland till och med mellan olika byar, säger Susanne.
I de södra delarna av landet använde man till exempel enestörar i stället för granstörar. Och till skillnad från längre norrut i Sverige använde man ibland slanor som var kluvna. I Småland kapades störarna jäms med gärdsgården, medan de i Dalarna ofta fick sticka upp hela fem meter över marken.
- Orsaken till att man hade så långa störar i Dalarna var att när de ruttnade nedtill kunde man knacka ned dem i marken igen, säger Susanne.
Just området där marken möter luft är gärdsgårdens känsligaste punkt: där ruttnar den först. Men för att ytterligare öka hållbarheten på det tätvuxna granstörarna bränner man dem så att de blir ordentligt kolade nedtill. Hettan gör att kådan tränger ut till ytan och bildar en rötskyddande yta. Sedan ska gärdsgården kunna stå i 30 år utan att ruttna.
Fakta/Gärdsgård
* Gärdsgården är en av våra allra äldsta stängseltyper och förekom redan på järnåldern.
* Traditionellt har gran och en använts som virke. Gran har varit vanligast, medan en framförallt använts i södra Sverige och på Gotland.
* För att en nybyggd gärdsgård ska hålla krävs virke av god kvalitet. Gran som stått i skogar där träden inte har gallrats - och som därför inte fått den näring de behöver för att växa sig stora - är det bästa.
+ Helst ska störarna vara av virke som är minst 80 år. Är virket bara 50 år håller gärdsgården bara hälften så länge.
+ Störarna spetsas bara till hälften och sätts i de spettade hålen i marken med de spetsade sidorna mot varandra så att de bildar ett naturligt V. När man sedan binder ihop störarna bygger man på hävarmsprincipen då de spänns ihop med de hopbindande vidjorna.
+ Vidjorna värms över eld eller ångkokas för att bli mjuka och smidiga. Små, senvuxna granar som klyvs i två är materialet man använder för att få starka men mjuka vidjor.
+ Störarna i ett störpar bör vara olika höga. Enligt traditionen visade störarna vem som ägde gärdsgården. Fastigheten på den sida av gärdsgården som hade kortast störar var den som ägde gärdsgården. (TT Spektra)
* Gärdsgården är en av våra allra äldsta stängseltyper och förekom redan på järnåldern.
* Traditionellt har gran och en använts som virke. Gran har varit vanligast, medan en framförallt använts i södra Sverige och på Gotland.
* För att en nybyggd gärdsgård ska hålla krävs virke av god kvalitet. Gran som stått i skogar där träden inte har gallrats - och som därför inte fått den näring de behöver för att växa sig stora - är det bästa.
+ Helst ska störarna vara av virke som är minst 80 år. Är virket bara 50 år håller gärdsgården bara hälften så länge.
+ Störarna spetsas bara till hälften och sätts i de spettade hålen i marken med de spetsade sidorna mot varandra så att de bildar ett naturligt V. När man sedan binder ihop störarna bygger man på hävarmsprincipen då de spänns ihop med de hopbindande vidjorna.
+ Vidjorna värms över eld eller ångkokas för att bli mjuka och smidiga. Små, senvuxna granar som klyvs i två är materialet man använder för att få starka men mjuka vidjor.
+ Störarna i ett störpar bör vara olika höga. Enligt traditionen visade störarna vem som ägde gärdsgården. Fastigheten på den sida av gärdsgården som hade kortast störar var den som ägde gärdsgården. (TT Spektra)
Så jobbar vi med nyheter