När mördarsniglarna kom till byn

KRÖNIKA. Det myckna regnandet på sistone har medfört att små slemmiga varelser med lustiga hus på ryggen hemsöker vår trädgård. Det rör sig om sniglar - harmlösa djur, även om jag under mitt vuxna liv har varit lite harig när det gäller att ta i dem. Men med en tvååring i familjen får man bita ihop. Kan hon äta upp en uttorkad vinbärssnäcka, så måste väl jag i jösse namn kunna lyfta en och annan snigel för att titta på med henne.

Så jag har spottat upp mig lite. Tänkt att hur läskigt kan det vara? Lite svart slem (jo, blandat med grus och damm blir det absolut svart på händerna) kan man väl med viss möda tvätta bort sen. Därmed är vi numera kompisar, jag och sniglarna, och jag har inkluderat dem i trädgårdsbilden.
Fast det gäller bara de harmlösa arterna - knappast hela släktet sniglar. Skulle de rackarns mördarsniglarna, eller den spanska skogssnigeln som den heter, dyka upp - då blir det strid, det kan jag lova.

Förra året, när man kunde läsa massor av dramatiska artiklar om hur den svarta skogssnigeln blev allt vanligare i villaområden och hur hela grannskap hamnade i fejd med de små svarta skapelserna, stannade min erfarenhet vid att jag såg några mördarsniglar på en gångväg några hundra meter bort från huset. Jag tänkte att de kommer aldrig att hitta hem till oss. Vi har ju inte så mycket ätbart som växer heller, så de väljer nog någon annan trädgård.

En kväll i förra veckan gick jag ut i trädgården efter det första regnet på länge, för att lukta lite på den våta grönskan och andas fuktig luft. Och så såg jag plötsligt hur de satt där på rad: på snören, på markstenar och i gräset. Trupperna hade anlänt. Hjälp. Mördarsniglarna var helt plötsligt i byn.
Det där epitetet "mördare", det har liksom skrämt upp mig lite. En hel del, löjligt nog. Är inte det där slemmet i själva verket giftigt, dödligt? Det gäller att passa sig noga när man plockar dem och bara ta i snigelns hus för att inte drabbas av något elakartat och dö.

Nej, det är bara min fantasi som skenar iväg med mig. Självklart är mördarsniglar inte ett dugg farliga. Men deras smeknamn är onekligen otäckt, liksom effekten de kan uppnå i trädgårdslandet.
Med mycket stor tvekan plockade upp jag de små brunsvarta sniglar jag såg och slängde i väg dem. Ja, kanske hamnade en och annan hos grannen i ren panik. Men jag hade inte nerver nog att samla dem på hög för att sedan klippa itu dem, frysa in dem eller dränka dem i öl. Bort från tomten fort som sjutton bara.
Det var nånstans där, med mördarsniglarnas intåg, som lusten att vara ute i trädgården falnade en aning, tror jag. Den senaste tiden har jag hittat anledningar att stanna inomhus på kvällarna i stället för att gå en inspektionsrunda, som jag alltid brukar göra innan jag lägger mig.

Jag har faktiskt inte ens gått ut för att se efter om de har kommit för att stanna, eller om det faktum att jag slängde dem över tomtgränsen hjälpte till för att få dem att förstå att här finns inget att hämta, här vaktar patrullerande styrkor. Jag har heller inte kontrollerat att det verkligen rörde sig om mördarsniglar eller någon annan alldeles harmlös variant.
I dag ska jag fatta mod till mig. Alldeles obeväpnad ska jag ge mig ut och patrullera mina gränser och göra vad som krävs för att återerövra min egen tomt. Men hur jag ska förfara med eventuella krigsfångar vet jag fortfarande inte. Det får nog bli kast med liten snigel den här gången också. Skam den som ger sig.