Något är grundläggande fel
KRÖNIKA. Kliver upp klockan fem, ibland motvilligt, men naturen vill att jag stiger upp. Eller snarare den fördömda Angola-hönan som parkerar utanför mitt sovrumsfönster vill det. Den ska jag en vacker dag grilla!
Kjell Eriksson är författare och trädgårdsmästare och skriver skriver krönikor i Bostad var fjärde vecka.
Foto:
Apornas, de ser ut som herr Nilsson, tjattrar och många andra morgonljud kan jag ta, men Angola-hönan blir aldrig min vän. Väl uppe, skriker jag några väl valda ord till den vackert tecknade, men uppenbart rakt igenom korkade, hönan, och går sedan ner till havet för att promenera längs den många kilometer långa stranden. Så hönans gapande har något
gott med sig.
Tillbaka vid halv sju kastar jag mig över mitt arbete, att skriva en ny deckare i Uppsalamiljö. När jag kikar ut över trådgarden här, på en ö, Itaparica, vid Brasiliens kust, kommer de tankar som vi alla fran och till drabbas av: Hur lever jag? Hur bor jag? Vad är viktigt? För mina hårt arbetande grannar, som röjer, eldar, odlar och skördar, tar sig
livet helt klart annorlunda än min drönartillvaro, att kasta ner några tecken på en dator. Men faktum kvarstår: Tanken på att vi organiserar vara liv helt fel växer sig allt starkare.
Eller, jag kanske inte kan tala för alla. Att fixa boendet, arbetet, familjen och allt annat ser så olika ut för olika människor, men sammantaget blir jag alltmer övertygad om att något är grundläggande fel.
För mig som trädgårdsmästare, dessutom matglad, framstår odlandet som den mest grundläggande mänskliga aktiviteten. Jag studerar grannen. Han använder redskap som är giltiga över hela världen. Tekniken och muskelkraften likaså. Jag ser strävsamhet och glädje, arbetstillfredsställelse. Jag tror han och hans fru förmår försörja familjen, jag tycker mig se det på hans barn. Hårt slit förvisso, men bönder och trädgårdsfolk över hela klotet har i alla tider varit medvetna om det och accepterat faktum så länge de kunnat föda sig. Problemen uppstår när den sk marknaden tar över. Min granne odlar förvisso också för en marknad, men en lokal sådan. Men skulle Västerlandet få bestämma så skulle han odla biobränsle! Sockerrör kanske. Och då gärna i stor skala, hans lilla plätt skulle inte förslå långt för våra aldrig sinande behov.
Brasilien är en kommande nation för bioenergi. Det låter ju sa bra, "bio". Ingen smutsig kolkraft eller radioaktiv aktivitet, nej, "bio", dvs rent som livet själv. Lula, presidenten i detta väldiga, så rika land, har problem. Han talar om "ett socialt kontrakt" med acceptabla villkor för odlarna och de som ska förädla sockerrören. Han vill så gärna vara alla till lags, den industriella världen, de stora kreditinstituten, men också de fattiga småbrukarna. Som min granne, som med stor sannolikhet röstade pa Lula. Banker kan vinnas för en idé, odlare kan lockas att övergå till andra grödor och produktionsmetoder, men jorden och vattnet kan man inte bedra i längden. Där är haken. Min granne vet nog, men moderniteten lockar så klart. Utveckling kallas det. Finns den en annan väg? Visst, det tror och hoppas jag.
Mellan skrivpassen går jag ut och krattar mangoblad, vattnar och plockar samman ris. Kanske jag ska ansluta och röja den djungelliknande vegetation som min värd vill omvandla till bete för hästar och getter. Såg och yxa förstår jag mig på. Under det arbetet blir jag en människa. Jag tycker mig förstå lite mer av världen. Min granne kan förklara resten. Han har tusentals år av erfarenhet.
Så jobbar vi med nyheter