Marielund firar 100 år

Solveig Oldeberg är pensionerad receptarie och Dan-Erik Oldeberg är pensionerad speciallärare.

Just som vi slagit oss ner kring soffbordet kör ett tåg förbi. Den smalspåriga museijärnvägen Lennakatten går rakt över tomten, mellan studsmattan och sjön. Förskolebarn kikar ut genom de regndroppiga tågfönstren.
- Rätt festligt med tåget som tuffar förbi här, säger Dan-Erik Oldeberg.

Det vita huset är ingen påkostad grosshandlarvilla med snickarglädje, men tillbyggt och ganska stort. Det uppfördes som sommarhus 1918 av en läkare. På tomten finns numera två rejäla gäststugor och vid sjön en bastustuga. Dan-Erik Oldeberg började sommarvistas i huset redan i början av 50-talet då det ägdes av släktingar. 1970 flyttade han och hustrun hit med barnen. Då fanns bara åtta fastboende hushåll i Marielund. Nu är de runt 35. Några hus är nybyggen, andra är ombyggda sommarhus.
- Ökningen har varit långsam och successiv, säger Solveig Oldeberg.

Men fortfarande är en hel del hus enbart fritidsboende.
I slutet av 1800-talet kom trenden att byta miljö under sommaren för dem som hade råd. Delar av Marielunds gård såldes 1907 till ett företag som styckade upp tomter och sålde dem vidare. Det första sommarhuset stod färdigt 1909. Det var välbärgade Uppsalabor som köpte tomter och byggde sig stora fina villor med sjöutsikt, så kallade grosshandlarvillor. Många var dåtida lokalkändisar: Strandberg som sålde tyger i affären Strandbergs på Stora Torget, ägarna av Nylunds pianofabrik, Sko-Larsson, och Björkman som hade Gunnars konditori.

Sjön Trehörningen och den sköna naturen hade då som nu en stark dragningskraft. Tåget hade gått sedan 1874 och erbjöd enkel transport. Ända in på 60-talet gick tågen regelbundet, sedan blev det bussar i stället. I dag får man traska eller cykla kilometrarna ut till stora vägen, länsväg 282.

I stationshuset fanns förr både post och telefonväxel och ända till slutet av 60-talet låg en affär intill stationsplan.
- En härlig lanthandel där det fanns allt, säger Solveig Oldeberg nostalgiskt.

Den ursprungliga gården i Marielund består av stora ladugårdar och arbetarbostäder i falurött där bland andra ladugårdsförman, rättare och svinskötare bodde. Den pampigare och högresta herrgården är rappad i mörkrosa och helt skymd i bortre änden av allén. Den har en alldeles egen liten sjö i skymundan - Gårsjön, eller Gohrsjön som det står på gamla kartor.

I dag betar ungdjur på gården, det är allt. Annat var det förr. Då odlades grönsaker och frukt.
- Någon tid fanns också tobaksodling. Och ett mejeri, så de lär ha haft kor, säger bebyggelseantikvarie Maria Görts.
Hon är projektanställd av Uppsala kommun för att inventera de kulturhistoriska värdena i Marielunds bebyggelse. De äldsta husen är från 1635 eller tidigare, berättar hon.

Marielund har inte förändrats särskilt mycket de senaste 50 åren, tycker paret Oldeberg. Den största skillnaden är att långfärdsskridskoåkare vallfärdar till sjön Trehörningen på vintrarna och att trafiken blivit något livligare morgnar, kvällar och helger.

De beskriver Marielund som en oas, en naturskön, harmonisk och smått historisk plats med härlig skog med svamp, fågelsång och djur. Med fasa berättar de om planerna på att bygga 700 nya bostäder här. Som motreaktion bildades föreningen Rädda Marielund, nu Marielunds vänner. Byggplanerna ligger på is.
- Jag missunnar ingen att bo här, men det blir ett väldigt tryck med 700 nya bostäder. Det skulle bli stora bussgator, idrottsanläggningar, skolor och totalt förändrat, säger Solveig Oldeberg.

Vid sista avfarten mot Marielund sitter tre Till saluskyltar intill den blå vägskylten. Nu liksom på 70-talet sker ett generationsskifte. Så sent som häromveckan sålde Länshem Fastighetsförmedling en fastighet här.
- Vi begärde 7,4 miljoner men fick mer, säger mäklaren Dan Sånglöf hemlighetsfullt.

Några av de större husen är ritade av arkitekter som vågat lite utöver det vanliga. Prisutvecklingen har varit stabilt hög på senare år och opåverkad av lågkonjunkturen. Dan Sånglöf är förvånad över att man får bättre betalt i Marielund än vid Mälaren för likvärdiga hus.
- Det är konstigt, jag förstår det inte men det är marknaden som styr.

Närheten till Uppsala spelar så klart in, och att man enkelt tar sig till E 4 och Stockholm härifrån. Men den största attraktionskraften ligger i att Marielund är lika med svensk idyll.
Kanske var det denna idyll, och förstås det ångloksdragna tåget från Madickens tid, som avgjorde att delar av Astrid Lindgrens Madicken filmatiserades i Marielund 1978.