Det är tidig lördag morgon och Lotta Kühlhorns agenda är befriande tom. Med en av alla sina älskade tygpåsar på armen går hon till marknaden och köper de finaste råvaror för att sätta igång ett storkok redan på förmiddagen. Hemma igen dukar hon upp en god frukost för hela familjen.
– Fast det där händer ju aldrig. Det är en dröm jag har om den ultimata helgen. Oftast kommer något annat emellan, berättar Lotta med ett leende, där vi sitter i hennes kök en helt vanlig tisdag.
De senaste åren har hennes färgglada och livsbejakande retroformer gjort succé på designmarknaden. Brickor, grytunderlägg, handdukar, muggar – alla med Lottas karaktäristiska äpplen, päron och bär.
Att frukterna blev Lottas kännetecken är mormor Margaretas förtjänst.
– Hon hade gardiner med äpplen och hjärtan. Minnet av dem påverkar min design fortfarande. I min senaste handdukserie är varje mönster döpt efter kvinnor i vår släkt. Äppelformen är alltid mormors, berättar Lotta och tillägger:
– Jag gillar allt som har med frukt och grönsaker att göra. Att odla, skörda, tillaga, avbilda.
Hon och familjen bor på andra våningen i ett charmigt nedgånget 1700-talshus i centrala Stockholm. Sekler av hyresgäster har satt sin prägel och ger våningen den där lilla extra kryddan som gör ett hem trevligt och spännande.
Köket är Lottas rum. Det är här som hennes kreativitet väcks och det är i köket som resultaten av hennes egen formgivning trivs. I fönstret på ena kortändan står en tomatplanta och lutar sig mot en kaffeplanta. Ljuset letar sig in över hela det generösa bordet och får de rosa väggarna att se ut som söt mjukglass.
En ickefungerande men magnifik taklampa i guld och med kristallprismor hänger i taket och är en del av ett halvfärdigt arrangemang efter en förebild i ett magasin.
Tvättlinan är uppspänd tvärs över det rymliga rummet och hennes egendesignade handdukar hänger på tork. Bakom ena köksdörren har hon samlat förkläden och städrockar från den äkta hemmafruns glansdagar.
Vitrinskåpet, ett gammalt medicinskåp som Lotta fått i present, är fullt av samlarporslin, reseminnen, vackra glas och roliga plastprylar. Det är en härligt salig blandning av saker, det finns hela tiden något nytt att upptäcka. Allt är till bredden fyllt av färg, humor och mönster. Hon lever som hon lär och det är inte svårt att hålla med henne när hon konstaterar:
– Livet är för kort för att inte färgläggas.