Livet som springsjas åt fundersamma gubbar
KRÖNIKA. Som jag spände bågen. Jag plöjde böcker om allt från kantsten till fantastisk ny arkitektur i västra Österrike. Jag hängde inne på Svensk Byggtjänst i Stockholm i ett försök att åtnjuta kunskap om hur man ritar och snickrar själv.
Rikard Lind är frilansjournalist och skriver för Bostad var fjärde vecka.
Foto:
Men när allt kom omkring slutade skapandet av mina drömmars modernistiska terrass vid sommarhuset ändå med två förbarmande gubbar - min far och en bekant till familjen, båda pensionerade snickare - som stod och kliade sig om hakan i trädgården. De ville ha kokkaffe. Jag fixade kokkaffe. Och wienerbröd och knäckebröd och färskpotatis och grillat och pilsner och rökta filéer från fiskeläget och allt annat som två gubbar kan tänkas gilla, förutom att jag kuskade i väg till sågen i Tomta för att skaffa skruv, spik och virke när så behövdes.
Vännen Johan summerade min belägenhet mycket träffande:
- Du är alltså deras bitch.
Precis så. Betjänt och springsjas åt två fundersamma gubbar. Mellan varven fick jag också vara med och leka händig.
Slutsats två veckor senare: gubbar rockar.
Det är med snickare som det är med musiker, författare, formgivare, arkitekter eller personer i många andra yrkeskategorier: de är som bäst antingen när de är unga revoltörer som vill spränga gränser och göra saker på sätt ingen gjort förut, eller när de står och kliar sig i grånat skägg, sörplar lite kokkaffe och löser saker bara genom att konsultera sitt eget inre och den digra reserv av kunnande, erfarenhet och stolthet som de samlat på sig genom åren.
De har integritet, gubbarna. Har varit med. Vet bäst. Mestadels med all rätt.
Ska jag drista mig till att anföra någonting emot gubbarna så är det, möjligen, att deras smak stundtals tenderar att vara en smula, eh? gubbig.
För att förekomma eventuella snedseglatser in i en föregående generations estetiska preferenser, så lät jag på ett tidigt stadium antyda att jag hade en skiss från min vän arkitekten över hur terrassen skulle kunna se ut. Kanske kunde den vara till viss vägledning?
Responsen var konkret:
- Behövs inte.
Gubbarna hade ett eget, beprövat, sätt att lösa själva konstruktionen på, lika säkert och stabilt, i princip, och definitivt mindre krångel med uppförandet. Jag lät dem hållas, eftersom jag misstänkte att jag skulle behöva ha minst en upp på dem inför kommande argumentationer kring det faktiska utseendet. Men det mesta fortlöpte mycket smidigt. Min mut-taktik med nygräddade wienerbröd och kylskåpskall pilsner satte en bra ton för förhandlingarna. Jag låtsades seriöst överväga deras (snickarglädje-) förslag, de svalde mina ledord ("lätt", "rent", "svävande") utan andra kommentarer än "det är du som bestämmer", vilket var ett lika elegant som rutinerat sätt att både utelämna och understryka den föregående tankegången "personligen tycker jag det ser skitkonstigt ut, men...".
Terrassen blev kanon. 60 kvadratmeter härlig barfota-yta. Stadig. Till och med relativt "svävande".
Jag anlitar nu bara den gamla skolans män, som vet vad de pysslar med, vad som är viktigt på riktigt och som aldrig vare sig fuskar eller gör sig till: grävmaskinist-Sune, brorsorna i Rissligby som levererar förstklassigt grus och Ingmar som mitt i sin handelsträdgårds mylla levererar mustig espresso från en storstilad Brasilia-bryggare. En unik akt av kundvård. Och en ren glädjechock! Inte minst efter två veckor med illa tvunget kokkaffe.
Så jobbar vi med nyheter