I ett lummigt villaområde söder om Stockholm bor Louise Hoffsten med sin familj. Den grönmålade trävillan med varmröda knutar är en riktig tjugotalspärla. Inåt trädgården står altandörren öppen och sommarvinden går i trädkronor och buskar.
- Det känns fantastiskt att ha möjlighet att bo såhär, säger Louise.
Mest fantastiskt just nu är ändå friggeboden som så fint smälter in i idyllen på tomtens bortre del, precis nedanför en brant sluttning vid foten av ett litet berg.
- Jag har länge längtat efter att ha en egen vrå.
Inne i det tio kvadratmeter stora rummet råder ett stilla lugn. De vitmålade träväggarna gör ljudet mjukt, de höga fönstren släpper in ett behagligt ljus. Det är rofyllt, en plats att samla sina sinnen på. Samtidigt är det en stillhet som ger kraft och möjlighet att fokusera. Få möbler och föremål stör koncentrationen. Här finns bara det som verkligen är viktigt för Louise. En meterlång didgeridoo som hänger som en skulptur på väggen, ett sirligt notställ fyndat på en utförsäljning, ett imponerande basmunspel i rejäl låda, en snygg förstärkare i retromodell. Och så skivor, vinylskivor i mängder.
- Vinylspelaren är min källa till näring. Jag fick den av min man när jag fyllde år och det är det bästa jag fått. Att lyssna på skivor ger mig hopp om livet.
Placeringen av stugan avgjordes av tomtens utseende, men också för att skapa balans mellan jobb och fritid. Ytterdörren har glasrutor så att den inte ska kännas helt avvisande när den är stängd. Fönstren är satta så att Louise kan ha ett öga på sonen och hans kompisar när de leker i trädgården. Fem kvadratmeter av friggebodens totalt femton är avsatta som redskapsbod med en separat dörr på baksidan. Eller "jordbruksdepartementet" som familjen Hoffsten Bratt kallar den. Friggeboden är vinterbonad och rustad med element så att Louise inte ska begränsas av väder och vind. Vid det lilla nätta skrivbordet jobbar hon medan nålen skrapar mot en lp-skiva.
- Att kunna jobba hemma utan att bli störd eller att störa familjen är helt perfekt för mig. Det har blivit ett lyft för hela familjen. Dan kan få låna stugan någon gång, Adrian kan få komma in för att lyssna på en Astrid Lindgren-skiva. Annars inte, säger hon med ett nöjt leende.
- När jag tar ton här inne känns det heligt. Då är rummet - och ljudrummet - bara mitt.