Kärt hus med många namn fyller 50 år
De har kallats "alphyddorna", "hundkojorna" och "hönshusen". Nu fyller Uppsalas första kedjehus 50 år.
Foto: Hans E Ericson
— Bygget var före sin tid och väckte verkligen uppståndelse, berättar Uppsala universitets gamle rektor Martin H: son Holmdahl, som var en av de första personer som bosatte sig i husen.
Tillsammans med sin fru och fyra barn flyttade Martin H: son Holmdahl från en trerummare på Ringgatan i Uppsala till det nya kvarteret i april 1958. Han var ung läkare och närheten till Akademiska sjukhuset var en klar fördel.
— Det var en fantastiskt tomtplats, på "hjärtstilleståndsavstånd" från sjukhuset. Ungefär tre minuter. Det var ett idealläge för mig.
Det var på uppdrag av fjorton läkarfamiljer som stadsarkitekten Per-Olof Lefvert lät bygga bostadsrätterna på Döbelnsgatan. De uttryckta önskemålen var att husen i det gamla Artilleriområdet skulle vara rymliga, praktiska och prisvänliga, inte minst med tanke på att många av familjerna redan hade tre-fyra barn.
Resultatet blev en boyta på 150 kvadratmeter och 120 kvadratmeter inbyggd tomt. Interiören saknade helt tapeter och i stället var väggarna gjorda av träbrädor med bara en strykning laserande färg. Så ser det fortfarande ut hos Martin H: son Holmdahl.
— Det mest lovvärda med det här huset är att det har varit så underhållsfritt. Sedan jag flyttade in i april 1958 har jag knappt behövt renovera något, säger han.
Martin H: son Holmdahl är den ende i kvarteret som har behållit större delen av husets ursprungliga utseende. I köket är skåpen ännu blåmålade och ett draperi skiljer matlagningsdelen från matsalen, enligt Per-Olof Lefverts idé om att rummet skulle kunna förvandlas "från lantkök till herrgårdsmatsal" med ett snabbt ryck i tyget. Ett kök för 1950-talets moderna vardagsfamilj, där man både arbetar och umgås.
I grannhuset hittar vi Gitt Pontén. Hon flyttade hit 1963 med sin man och då fyra barn.
— Jag tycker fortfarande att det här är stans bästa radhus. Husen står sig bra, trots att de var byggda med en strikt ekonomi och vi har kunnat anpassa det efter familjens storlek. Alla barnen kunde till exempel få ett eget sovrum, berättar hon.
Hennes favoritrum är köket och det rymliga vardagsrummet som ligger på övervåningen. Där finns en öppen spis och ett stort fönster.
— Det får plats hur mycket folk som helst här uppe. Det ryms uppåt 50 personer, men vare sig man är sju eller en person i huset, känns det aldrig ödsligt.
När hon flyttade in i mitten av 1960-talet var det allt annat än folktomt i området. Då bodde det 47 barn i något av de bruna husen. I dag är inte längre lika vanligt med unga barnfamiljer och läkare bland dem som bor på Döbelnsgatan och flyttomsättningen är låg. Men husens senaste tillskott är den nyblivna småbarnsfamiljen Nordstedt, som flyttade in för fyra år sedan.
— Jag fick se en bild av huset på internet, men tyckte att det såg ut som en sportstuga. Sen, när jag såg interiören och vilken stor rymd köket och vardagsrummet hade, tyckte jag att det var jättefint. Jag gillar de grova inslagen, med tegelväggarna, säger Åsa Nordstedt.
De har valt att göra om ordentligt i bostaden. Köket och badrummet är helt nyrenoverade. De blåa inslagen har bytts till det moderna och avskalade, vitt och rostfritt stål. Skillnaden mellan interiörerna i grannhusen är stor, men utifrån märks mycket lite av de eventuella omdaningar som har skett genom åren. Ännu leder de tankarna till "alphyddor".
FAKTA
De tre radhuslängorna på Döbelnsgatan 22-26 i Kåbo i Uppsala projekterades av föreningen Eskulapen (av grekiskans Aischylos, läkare) bestående av underläkare vid Akademiska sjukhuset och deras familjer 1956. Från början var samtliga radhus en bostadsrättsförening, men efter ett par år omvandlades de till enskilt ägande.
Per-Olof Lefvert var husens arkitekt och han bodde själv i ett av dem ett tag. Materialen som användes till husen var främst trä och puts, tegel och keramik. Golven täcktes med linoleummattor för att hålla kostnaderna nere och bara i vardagsrummet, även kallat allrummet, fanns parkettgolv. På husets bottenplan var rumsindelningen flexibel. Väggarna var lätta att flytta, för att tillgodose familjernas förändrade behov. Huset skulle vara stort nog för att bo där med flera barn, men det skulle inte heller kännas för stort när barnen flyttade hemifrån.
De tre radhuslängorna på Döbelnsgatan 22-26 i Kåbo i Uppsala projekterades av föreningen Eskulapen (av grekiskans Aischylos, läkare) bestående av underläkare vid Akademiska sjukhuset och deras familjer 1956. Från början var samtliga radhus en bostadsrättsförening, men efter ett par år omvandlades de till enskilt ägande.
Per-Olof Lefvert var husens arkitekt och han bodde själv i ett av dem ett tag. Materialen som användes till husen var främst trä och puts, tegel och keramik. Golven täcktes med linoleummattor för att hålla kostnaderna nere och bara i vardagsrummet, även kallat allrummet, fanns parkettgolv. På husets bottenplan var rumsindelningen flexibel. Väggarna var lätta att flytta, för att tillgodose familjernas förändrade behov. Huset skulle vara stort nog för att bo där med flera barn, men det skulle inte heller kännas för stort när barnen flyttade hemifrån.
Så jobbar vi med nyheter