Invaggad i falsk trygghet

KRÖNIKA. Man skall ingenting ångra. Jag brukar stoltsera med att jag minsann lever efter den devisen, för vad blir bättre av att man ångrar sig? Men det finns en sak som jag grämer mig över (det finns säkert fler än så, men det här är vad jag tänker erkänna i den här spalten), och det kan låta ytligt: jag ångrar att jag inte räddade den vita luggslitna gungstolen ur min farbrors kvarlåtenskap. I stället fick den gå till - ja, vem vet, för den landade väl på Emmaus till att börja med.
Jag tummade på den så länge. Beundrade dess enkelhet. Den var så nätt och kändes lättplacerad, nån gång i framtiden när jag skulle bo större. Jag funderade fram och tillbaka: jag måste ha den, hade alltid velat ha en. Men var skulle jag tills vidare förvara den? På den tiden bodde jag i en etta och förrådet var fullbelamrat. Och det fanns ingen annan som kunde förvara den åt mig i några år. Till slut fick jag ge upp tanken på en gungstol. Eller, i alla fall den gungstolen. För jag drömmer fortfarande om att få ha en.

Och nu är de till råga på allt trendiga. Det görs knappt en inredningstidning eller dito tv-program utan att det någonstans skymtar en gungstol. Med stor sannolikhet blir det en ganska hyfsad efterfrågan på begagnade gungstolar på det sättet. Och svårare för mig att komma över en. I alla fall en begagnad, och det är det jag vill ha. Både den billiga och den dyra möbelproducenten tillverkar sina varianter, men en nygjord blir inte samma sak.
Gung, gung. Om jag tänker efter har jag egentligen alltid varit lite rädd för att sätta mig i gungstolar. De ser så beskedligt sagoaktiga ut och liksom invaggar mig i falsk trygghet, men sen rätt som det är så pang! Plötsligt har man slagit runt och ligger där på golvet.
Känns det som. Fast riktigt så fungerar ju inte en gungstol. Själva poängen är ju att den alltid gungar framåt igen.
Jag minns mormors fina svarta, med guldfärgad ornamentik som slingrade sig uppför armstöden. Dess mjuka former såg så inbjudande ut, och liksom alla gungstolar symboliserade den något vänligt. Men på sin höjd var jag framme och vickade lite på den med handen. Satte mig i den - det gjorde jag ytterst sällan.

Så, man kan väl konstatera att hos mig skulle en gungande stol troligtvis vara mer av ett estetiskt element än en stol att vila i, att luta sig tillbaka och slappna av i: "Hjälp, den välter, jo jag lovar, den vääälter.."
Jag klickar in mig på gungstol.se för att riktigt frossa i mitt elände. På bild ser jag gungstolen Julia, förförisk så klart, men strax intill finns en bild på hennes kompis "höstolen". Stadig och fin, med en praktisk låda inbyggd, att förvara böcker eller annat i. Och den kan inte alls gunga.
Kom ihåg var ni läste det först: nästa hajp blir höstolen. Jag lovar.