Redan när vi kliver in genom porten väller intrycken över oss. På en galge i hallen hänger en liten barnkappa i renskinn inhandlad på en holländsk loppmarknad, väggarna pryds av vackra konstverk och ovanför gasspisen i det närliggande köket löper en ljusgirland med plastpepperonis i rött. En lampa över det blommönstrade köksbordet bär regnbågens alla färger och i fönstren står prydnadssaker och skålar.
Man kan inte se sig mätt på alla saker - som var och en tycks ha sin självklara plats - valda med omsorg.
– Jag har nog en märklig förmåga att se vad jag kan göra av ett tomt skal, säger Britt-Marlene Westertaklax, som lever efter devisen "ingenting är omöjligt".
För åtta år sedan köpte hon det vita trähuset på Kyrkogårdsgatan mitt emot busstationen i Heby. Till huset, cirka 180 kvadratmeter stort, hör också två andra fastigheter, en målarateljé med keramikverkstad och ett galleri.
I boningshuset från 1896 drevs restaurang fram till ägarbytet och inredningen gick i 1700-talsstil. Av det märks inget idag, förutom i köket, vars planlösning anpassats för olika stationer för tillredning och beredning.
– Två månader efter att jag köpt huset blev det K-märkt. Det innebar en massa restriktioner när det kommer till ombyggnad och renovering. Hade jag vetat om det hade jag nog aldrig slagit till, säger Britt-Marlene Westertaklax, som nyligen bytte ut alla fönster och var tvungen att måttbeställa de nya, eftersom det inte finns en enda rak vinkel i huset.
Vi fortsätter in i matsalen där Britt-Marlene hängt ett av sina egna konstverk, en enorm tavla i akvarell, målad på akvarellpapp. I vardagsrummet finns en kakelugn och de gröngrå väggarna är dekorerade med väggdekorationer mot taket. På en fransk buffé står en uppstoppad papegoja, som tillhört Hebymålaren Ian Hellström.
När vi tar trapporna upp på övervåningen är det som att allt faller på plats: en plastgunga hänger mitt i allrummet, gamla trådrullar i trä, ni vet såna som Pippi Långstrump har, hänger som ett radband på väggen. Soffan är stor nog att vräka sig i om lusten faller på och längs ena kortväggen som vetter mot badrummet sitter ett rektangulärt fönster med avlutade träramar.
Vi har kommit till Villa Villekulla.
– Kanske det, ja, säger Britt-Marlene Westertaklax och sätter sig på gungan och börjar gunga.
Under tiden berättar hon om sitt mångfacetterade liv, som startade i Finland för 70 år sedan. Efter kriget, när Britt-Marlene var åtta år, bestämde sig hennes finlandssvenska föräldrar för att flytta till Sverige.
– I Finland blev jag kallad svenskjävel men när vi kom hit kallades jag finnjävel. Jag vet hur det är att känna sig som en främmande fågel, säger hon och syftar på sitt engagemang för ensamkommande, asylsökande tonåringar. Hon har varit familjehem men just nu upplåter hon sitt hem av ren medmänsklighet åt Mohammad från Afghanistan, som blivit uppskriven i ålder, fått avslag på sin asylansökan och som nu väntar på hur överklagandet tas emot hos Migrationsöverdomstolen.
– De här ungdomarna behöver en trygg plats, han kan inte bo på ett boende ihop med vuxna, han är bara ett barn. Jag kan inte stillasittande se på hur han behandlas så här ovärdigt, säger Britt-Marlene, som beskriver sig som en person som lever fullt ut här och nu.
– Jag är buddist och då är vägen framåt allt som betyder något. Man kan ha mål för tio år framåt men lever i nuet.
När Britt-Marlene var 15 år flyttade hon hemifrån och försörjde sig själv. Hon lärde sig att sy och fortfarande tar hon uppdrag som ändringssömmerska. Drygt dubbelt så gammal utbildade hon sig till skulptör på Konstfack. I Uppsala jobbade hon i många år som timvikarie inom vården och skolan, vid sidan av sitt konstnärskap. Hon var med och startade konstnärskollektivet Öster om ån i Uppsala och Häxkraft i Ekeby. I början av 1970-talet drev hon Uppsalas första second hand, Come back, i en nedlagd fiskaffär på Börjegatan.
Innan Britt-Marlene Westertaklax flyttade till Heby bodde hon i Frankrike, i den lilla byn Salles sur L´Hers nära Pyrenéerna, i vad som från början var en ruin ihop med sin dåvarande partner.
– Det tog 32 år att renovera vårt stenhus. Det gäller att ha visioner som man kan förverkliga också, säger och skrattar.
Beskriv din inredningsstil!
– Helst vill jag inte blanda för mycket. Jag skulle till exempel inte ha 50-tal ihop med 1700-tal. Men annars är jag inte så strikt, så det blir oftast vad som kommer till mig, jag har många bekanta som säger "du som bor så stort, du kanske har plats för det här bordet eller den här byrån" och då säger jag inte nej.
När hon flyttade från Frankrike tog hon bara med sig en bråkdel av alla möbler och prylar. Och nu är hennes hem på nytt fyllt av saker som bär på en historia.
– De är en del av mitt liv. Men jag skulle inte ha några problem med att göra mig av med saker om jag flyttade, säger hon, dock inte helt övertygande.
I tankarna gror en dröm om att bosätta sig i Italien, till värmen både vad gäller klimatet och människorna.
– Jo, jag är sugen på att sälja huset, jag är inte mycket för att klaga, ser hellre möjligheter och så är jag full av energi. Så why not?