Och huset, en före detta kaptensbostad, går inte heller av för hackor: det är äldst i Kåbo, och ritat på 1700-talet av Erik Dahlbergh. Så här års är det nästan helt täckt av vildvin som snart skiftar i rött.
Ursprungligen stod huset i Östervåla, men märktes ner och byggdes upp här av en driftig officer.
– Vi har breddat det, byggt om toppen, och byggt till en vindskupa, säger Elisabeth och pekar.
Här har makarna Elisabeth och Sune Kjellström bott i 40 år, och för varje år har deras trädgård blivit alltmer överdådig. När de flyttade hit 1977 från en våning på Skolgatan inledde Elisabeth sin odlargärning på allvar. Fröna hade hennes mamma sått när Elisabeth var liten, och kärleken till naturen har hon sedan haft med sig hela livet.
– Jag växte upp på landet och min mamma var road av naturen och av vilda blommor, berättar Elisabeth medan vi vandrar omkring i den stora trädgården som bjuder på mängder av oväntade färger och dofter.
Växterna här har speciellt gynnsamma förhållanden eftersom trädgården är skyddad från nordliga vindar av huset. Annat var det när de flyttade hit.
– Då fanns det bara ett enda träd på tomten, en jättestor skogsgran. Det såg hemskt ut!
Hon skyndar på stegen när vi närmar oss en av hennes favoriter-
– Här ska ni se, den här gula är kronprins Charles älsklingsros. Den kallas Jude the Obskyre efter Thomas Hardys roman, säger hon och pekar på en högrest gräddgul rosenbuske som doftar underbart.
Elisabeth har själv besökt prins Charles slott High Grove.
– Jag tyckte det skulle vara kul att se vad han valt för växter. Jag gillar prins Charles och kunde riktigt se framför mig hur han lufsade runt i sina wellingtons och var filosofisk, skrattar hon.
Efter andra världskriget bodde hon och maken i England. Han jobbade på svenska ambassaden, hon hade modeateljé med haute couture, och hennes kunder var 50-talets "the upper ten" i London. Och i många, många år har hon återvänt för att besöka engelska trädgårdar och låta sig inspireras. Lyriskt talar hon om det vackra Cotswolds.
– Där finns det så fantastiska trädgårdar, och det är förtjusande att se hur noggranna människor är. De sätter en ära i att hålla sina trädgårdar snygga och prydliga.
Men begreppet engelsk trädgård då – vad kännetecknar en sådan?
– En engelsk trädgård är mer naturlig än till exempel en fransk trädgård, som är symmetrisk och lite stel. Den ska inte vara för välordnad, utan det lummiga ska få välla ut fritt. I en engelsk trädgård är det vår Herre som är trädgårdsmästare, skrattar hon, men tillägger samtidigt att hon är lyckligt lottad som har en jordisk trädgårdsmästare också, Andreas Modd som till vardags jobbar i Botaniska trädgården en bit härifrån.
En bit därifrån konkurrerar honungsrosorna om doftutrymmet.
– Det är min make Sunes födelsedagsros. Den blommar alltid precis lagom till 5 juli, påpekar Elisabeth samtidigt som vi passerar en enorm magnolia; det är lätt att föreställa sig hur den ser ut i full blom med mängder av vita blommor. Magnolian flankeras klädsamt av drivor av rosa praktmalva och luktärter i underbara pastellfärger.
I ett hörn av trädgården sorlar ett rogivande vattenfall intill en gyllenlönn som lyser som guld. I dammen blommar näckrosor, och trastarna flyger lojt av och an bland träd och gammaldags, doftande rosor.
Elisabeth pekar ut en utsökt mandarinros, hög och med starkt orangefärgade blommor.
– Den gula där intill heter Kiss the Nymph, pekar hon.
Och det allra bästa med en trädgård – oavsett om den är engelsk eller inte – det är att den aldrig blir klar:
– I en trädgård ska inget någonsin bli färdigt, för då är man ju färdig själv, säger Elisabeth Kjellström halvt på allvar halvt på skämt, och fortsätter:
– Man ska hålla på hela tiden. Det är ett tecken på att man lever.