I valet mellan fult och brackig dumhet

KRÖNIKA. Dumt, drygt eller fult - vilket ska man välja.
Jag kan inte entydigt avgöra om det är jag eller världen som blivit galen (det kan ha med årstiden att göra också: stekande het och fri från bekymmer och skärpa; en märkligt plötslig helomvändning från vinterns flit och tungsinne som får folk att löpa amok från sitt rimliga jag).
Som jag ser på det slår pendeln med allt våldsammare kraft mellan ytterligheterna: från löjligt prissatt überdesign till foppatofflor och flintastekar, det vill säga från ohemult drygt och högblankt överdåd till möjligen mindre bemedlade banaliteter; en vidgad klyfta mellan estetisk över- och underklass om du så vill. Däremellan guppar en del annat omkring som skulle kunna vara bra, eller verkligen borde vara det, men mest framstår som häpnadsväckande enfaldiga.
De senaste dagarna har varit en parad i exempel på detta.
Låt oss börja med dumheten - det som helt enkelt är för dåligt för att få passera onerklankat - innan vi går vidare till det dryga respektive fula, som påannonserades i början av denna krönika.

Varje gång jag är i gymmet, som i går, tar jag i lite extra av ren irritation. Det är utsikten genom de stora fönstren som gör det. Utanför växer en ny stadsdel fram på Liljeholmskajen. Ett drömtillfälle för vilken icke helt igenslammad arkitekt som helst, att få forma sina moderna visioner och kunna göra avtryck i en hel, optimistisk stadsdel som från 2008 tar sats mot framtiden. Men de massproducerade materialen är själlösa och av tveksam kvalitet, husen i vissa fall direkt felplacerade och till stilen samma alibi-fega nyfunkis-försök som alla ägnar sig åt numera härhemma. För att hjälpa upp håglösheten en aning har någon kommit på - och mer än annat får detta mig att göra tjugo rena anger-management-situps - att det kan se lite smart och skojigt "designat" ut om balkongernas glassidor ges pastellglada olika färger. Det är ju inte arkitektur, det är pynt!

Bortsett från Tonums och No Picnics faktiskt revolutionerande lilla dj-kapabla musikspelare "Pacemaker" kan jag inte tillstå att de tio bidragen som i dagarna prisades med den nya utmärkelsen "Design S" (som ersatt den tidigare "Utmärkt svensk form") rockade min värld särskilt hårt (även om sportskyddtillverkaren POC - hjälmen "Receptor+" belönades nu - nytänkande konceptuella gärning förtjänar beröm). Föreningen Svensk Form är en av det nya designprisets grundande instanser, precis som den står bakom tidningen Form, vilken har nytt utseende och ny besättning, ledd av Staffan Bengtsson, känd för att spåra upp nerlagda folkparker och annan småmunter nostalgia i "K-märkt" och "K-spanarna". Tidningen Form är ett skämt utan poäng. Vad vill den? Förmodligen göra det här med design lite svängigare och sätta in det i ett populärkulturellt perspektiv (med majnumret bifogades till exempel en hastigt ihopkommen kokbok med tips från olika formgivare, som att man kan koka en gammal gurka och njuta den med sås).

Vore jag svensk designer skulle jag bara kunna tolka Form som ett hån. I stället för gurka med sås och annat i bästa fall ljummet material borde en sån här specialtidning (som ändå ska spegla svensk och superspännande samtida form, inte gurkindustrin eller folkparks-Sverige) glöda av passion och kunnighet och kapacitet, lyfta fram och dyka ner, ha koll på det som knappt hänt ännu, starta diskussioner och rent av trender, vara knivskarpt originell och omfamnande generös och inspirerande, och naturligtvis, helt logiskt, vara ett av världens allra snyggaste magasin. Men Form känns jollrig och fladdrig som tonen på en fikarast, eller ett redaktionsmöte utan nämnvärd riktning, med en ordinär bloggs typiska brister: grund, lösryckt, road av sina ämnen men med begränsad begåvning och kunnighet för formulering och uttryck, avsaknad av nerv och med slappt ofärdiga vinklar som man kanske kom undan med i en månadstidning 1989 men som nu känns nära nog förnedrande.
Eftersom jag eldat upp mig så pass ända hit så måste jag mycket kort avhandla först det dryga (det har gått så mycket prestige i sätten vi bor och möblerar på att det känns som att jag kvävs av alla magasins rubriker om "Sommarens sagovillor", "Arkitektdrömmen i skärgården", "Sveriges lyxigaste lägenhet" och det faktum att en sån som Marc Newsons möbler nu mäklas av konstagenter för tiotals miljoner styck) och sen det fula (roligt inlägg i "Morgonpasset" i bilradion på väg till landet i helgen där tecknaren Nina Hemingsson ville avskaffa hela den vedervärdiga sommaren, då man både tvingas grilla och beskåda folk som klär av sig i stan och solar nakna i parkerna trots att där inte finns tillstymmelse till badsjö, men mycket hellre några månaders frisläppt svennighet än en era av dumhet och brackig överhettning om du frågar mig).
Så, då var det gjort.