Där Vaksalagatan korsar Tycho Hedéns väg ligger fyra mackar i varsin stadsdel – Fålhagen, Kvarngärdet, Gränby och Sala backe. OK-macken hör till Sala backe. Vi kör in på Salabacksgatan och passerar terrasshusen med de stora balkonglådorna och företagshusen med Dansakademin, skrädderi, bilverkstad med mera.
Sedan svänger vi in på Skomakargatan och kör förbi Arken som stadsarkitekt Gunnar Leche lät bygga för att främja gemenskapen i området. Den rymmer en liten scen och kunde användas till filmvisning, teater, fester och annat.
Vi parkerar bilen och stöter på 82-åriga Anna Eriksson. Hon är på väg till Brantingstorget för att köpa tuggummi. För fyra år sedan flyttade hon hit från ett annat av Leches områden, Tunabackar.
– Jag älskar Leches hus. Han tänkte igenom allt så bra. Det är gediget, det skulle hålla, säger hon.
Mitt emellan husen finns en gräsyta stor som en park. Ett gammalt pilträd har bänkar runt stammen. I gräset ligger en blond och brunbränd 25-åring och läser en deckare i den gassande solen. Linnea Widegren har bott hela sitt liv i Sala backe. Nyligen flyttade hon till en egen ungdomslägenhet på Skomakargatan.
– Jag trivs bra här. Många av mina vänner bor här, det finns stora gräsmattor och det är nära till stan, säger hon.
Hennes föräldrar bor på Gröna gatan och märker av att det byggs nytt i östra Sala backe.
– Det är mycket avstängt och mina föräldrar undrar hur det ska bli med parkeringar. Redan nu är det brist på dem, säger Linnea Widegren.
Vi fortsätter till Brantingstorget, omgärdat av röda tegelhus byggda i början av 1950-talet. En duva står på en stor rektangulär svart sten som det rinner vatten över.
– Våta stenen, säger UNT:s fotograf Sven-Olof Ahgren som minns att Snoddas var där och sjöng när den invigdes.
Sven-Olof Ahgren växte upp på Källparksgatan 8, så det här är hans barndoms kvarter.
Posten och banken är ett minne blott, men det finns bibliotek, apotek, Ica och frisör runt torget. Och en pizzeria där ett gäng i medelåldern sitter på uteserveringen och pratar livligt på hemmastadda stammisars vis.
På motsatta sidan ligger Bageri Brantingstorg. Det är högt rankat både av UNT:s kafépatrull och av White guide som korar Sveriges bästa restauranger och kaféer.
– Vår special är blåbärsprinsess. Min pappa uppfann den, säger delägaren Linda Holmgren stolt.
På uteserveringen sitter Ida Pasquariello och fikar med sin mormor Marianne Engelmark som bor på Salabacksgatan. Ida Pasquariello gillar att Sala backeborna är en blandad skara.
– Det är yngre, äldre, studenter och första och andra generationen invandrare. Det beror nog på att det är mycket Uppsalahemlägenheter här. I Luthagen, där jag bor, är det mer homogent med akademiker och en del äldre, säger hon.
Vi fortsätter upp till Källparken. Två flickor i nioårsåldern sitter på ett stenblock med en slush och tomma dumlekolapapper mellan sig. Coca colan har runnit ut i plastpåsen och på marken ligger deras rosa foppatofflor. Nupel Uslam och Dijle Turuc är överens om att Sala backe är bra att bo i.
– Gränby centrum är nära. Skolan är nära. Ica och Willys är nära. Det bästa är att det inte är mitt i stan och inte så många vägar och bilar. Det är mycket natur och lugnt. Inget är dåligt, säger de.
Uppe på kullen i Källparken åker barnen pulka på vintern. Där bakom ligger Uppsalas enda amfiteater halvt igenvuxen. Vänd mot stan ser man konserthuset, slottet och domkyrkan. Åt andra hållet tornar höghusen på Källparksgatan och Ritargatan upp sig.
Nu sticker även något annat upp österut mot Årsta – byggkranar. Stadsdelen som Gunnar Leche påbörjade har inte växt färdigt än.