– Jag köpte den för 15 år sedan, och den är väl ungefär som den var då. Öppen planlösning, luftigt och schysst. Det blir lite dammigt men det får man leva med, konstaterar Willy Palm.
Efter att vi något osäkert tagit klivet ut på den flytbrygga som den röda husbåten vilar på visar Willy runt oss i båten. Det är bara ett rum, men här finns saker att studera i timmar. I husbåten samsas klängväxter med tavlor och tidningsurklipp, statyetter och små prydnader. Vid sängen står en kamin, endast någon meter från den lilla köksdelen av rummet. Här har allting en historia, små pusselbitar av ett liv, berättar Willy Palm och pekar på en samling fiskedrag på ena väggen.
– De här färgglada har jag hittat i ån under årens lopp.
Hans blick faller ner på den lilla smurfleksaken som står på hyllan under fiskedragen. Även den ett fynd från Fyrisån. I blombåten, hans utflyktsbåt med tagetesblommor planterade längs relingen, ligger en pärm med all den flaskpost som Willy håvat upp genom åren - och visst svarar han på den.
– Ja, de med adress svarar jag på, men inte många har en.
Från en anslagstavla tar han fram ett skrynkligt, gulnat papper, rätar försiktigt ut den och visar upp. Det är en utriven UNT-sida, daterad 27 juli 1995.
– Jag tror det här är min äldsta. Den hade någon skickat iväg bara för att spara datumet.
Förutom när fångsten är flaskpost är Willy Palm inte intresserad av fiske, trots att han har första parkett från sitt uteplats. Idén att skaffa husbåt fanns i bakhuvudet långt innan han köpte den.
– Jag var med min son i Sigtuna för trettio år sedan, och då fick jag plötsligt syn på en husbåt. I efterhand har han sagt att jag hade fått något drömmande i blicken och sagt att "en sådan skulle jag vilja ha".
Efter detta dröjde det ytterligare femton år tills en vän berättade att en av husbåtarna som låg i Fyrisån skulle säljas, och Willy Palm nappade direkt.
– Det kändes helt självklart. Jag tvekade inte en sekund och har inte gjort det sedan dess.
Båten är den han än i dag bor kvar i, och trots flera försök har han fortfarande inte kommit på ett namn till den. Den heter helt enkelt Willys Båt.
– Det är en livsstil. Det är kul att få se hur varje individ här i hamnen har skapat sitt eget hem, varje båt ser ut som vi själva är och lever.
Även Willys syster bodde längre upp i hamnen, men var tvungen att flytta när kommunen chockhöjde hyrorna förra året. Då blev fem av de åtta boende i hamnen tvungna att flytta.
– Jag tycker de gjorde ett misstag, de tappade nästan hela kakan istället för att få pengar.
Ironiskt nog finns inte tillgång till vatten i husbåtarna i dag, men som uppväxt i Eritrea i en missionärsfamilj är Willy Palm van vid enkelt leverne.
– Nu cyklar jag med dunkar för att hämta vatten, man vänjer sig. Jag har alltid varit en bohem, och löst de problem som kommit upp under åren.
När vi förflyttar oss från husbåten till blombåten bredvid, är Willy Palm snabb i stegen. Ett kliv där, ett hopp och sedan upp på bryggan, under repet, stort kliv upp på däck på fartyget bredvid, och sedan ner till utflyktsbåten. Inte ett uns tvekar han, rörelserna sitter i kroppen. Men visst händer det att han plumsar i, berättar Willy Palm.
– De första åren ramlade jag i någon gång per år, men sedan vande man sig. Men i år har jag faktiskt trillat i hela två gånger, jag vet inte varför. En gång var jag på väg till tvättstugan.