Gnäll så att det hörs till Brasilien

KRÖNIKA. Vandrar på stranden, klockan är fem på morgonen och solen
går just upp. I öronen ljuder musik. En gammal progglåt
tickar fram, Peps Perssons Hög standard.
Den får mig att tänka på just bostad. En av verserna lyder:
"Vad ska du med bil och villa, när du mår så jävla illa, hög standard, vad är hög standard?"

Villa, tak över huvudet. Det är ingen självklarhet där jag befinner mig, Brasilien. Det finns faktiskt en folklig rörelse i landet som heter "Sem Teto", Utan Tak. De kämpar för de bostadslösas rättigheter, etablerar bosättningar med tält och provisoriska skjul och ockuperar tomma hus.
Men de arbetar också med parlamentariska metoder, uppvaktar politiker, kräver förändringar och reformer kring landfrågor.
Jag har träffat dem. Det får en att börja tänka. Det har vi alla upplevt under resor utomlands, hur olika villkoren för boendet är.
Många säger vid hemkomsten till Sverige: "Vi ska inte klaga, det finns dom som har det så mycket sämre!"
Och det stämmer förvisso, men det finns ett visst mått av liknöjdhet, säkert omedvetet, över den kommentaren. Man tar det relativa välståndet i Sverige som intäkt för att inte gnälla. När det borde vara tvärtom!

Det är just därför vi ska klaga, och inte bara det. Vi ska underkänna att en majoritet av världens befolkning inte är motiverad att bläddra i glassiga heminredningstidningar, av den enkla anledningen att de saknar ett tak att hänga upp lampan i, de saknar väggar för tavlor och golv för den anatoliska mattan.
Eller så bor de i en bostad som samtliga svenska myndigheter omedelbart skulle underkänna.
Tro nu inte att människorna här sitter på en grushög eller på en soptipp och tjurar. De organiserar sig, som sagt, och de
gjuter, putsar, snickrar, målar och drar helt osannolika elektriska installationer.
Uppfinningsrikedomen är enorm, skaparkraften likaså.
Och de planterar så klart! Jag har naturligtvis besökt några plantskolor, och det är märkligt hur lika de anläggningarna är världen över. Skräp i hörnen, en bakgård där liken samlas och jordsäckar som spruckit.
Och ursäkterna från trädgårdsmästaren desamma. "Det är lite torrt i den här bädden, jag skulle ha vattnat i morse, men
så..."

Och globaliseringen har även nått trädgårdsodlingen. I Zimbabwe odlar de saintpaulia, för den europeiska marknaden, i torv från Litauen. Här är det Norsk Hydro som levererar konstgödningen (180 kronor för 50 kilo NPK). Växtsortimentet är självfallet annorlunda, men de allra flesta
plantor kan jag identifiera, många av dem använder vi som sommarblommor eller inomhusväxter.
Jag har i spalterna tjatat om det tidigare: Att besöka en plantskola är bra medicin när deppet över ojämlikheten kommer. Växter representerar hopp. Sätter du ett äppelträd, eller en mango, tror du på framtiden. Du tror på skörd, kanske förtjänst.
Så går tankarna på stranden. Att resa
vrider perspektivet. Vad är hög standard, för mig, för dig, för Joselita och Jorge?
Vadå, ska jag inte med gott samvete få bygga en carport, eller installera en ny spis, hänga upp ett snyggt grafiskt blad, bara för att Nisse i Brasilien har det
taskigt?
Jovisst, men klaga när du gör det! Gnäll riktigt ordentligt, så att det hörs ända till Nisses enkla skjul.